Eurogamer.se

Recension: The Walking Dead: Survival Instinct

Det usla licensspelet återuppstår

Det första mötet med katastrofen är något som brukar sätta tonen i zombiefilmer och zombiespel.

När tv-serien The Walking Deads hjälte Rick Grimes vaknar upp i ett ödelagt sjukhus fyllt av lik, blod och förstörelse är atmosfären som tätast. Likaså i den inledande scenen i Telltale Games mästerliga äventyrsspel baserat på den tecknade serien med samma namn. Sakta byggs stämningen upp mot det där utlösande crescendot då huvudpersonen inser att de döda kommit tillbaka till livet och att det är dags att kämpa emot.

1

Visst ser det snyggt ut?

Mitt första möte med The Walking Dead: Survival Instinct är också en katastrof. Men boven är inte någon vandöd hjärnätare, utan en livs levande spelstudio.

Jag sträckläste The Walking Dead med skräckblandad fascination och sitter fastklistrad framför tv-serien med ångesten i halsen, men den enda känsla som Survival Instinct framkallar är trötthet. Det är utmattande att lyssna på de taffligt hopsnickrade dialogerna, ögonen blir tunga av de färglösa miljöerna och grafiken påminner om hur ful spelvärlden såg ut för tio år sen.

Som spelare tar jag rollen som den karge bondläppen Daryl Dixon vars enda positiva egenskap är att han är känd från tv-serien. I motsats till andra offer för katastrofen är Daryl inte ledsen över att hans pappa blivit zombiemat, han är inte rädd för dem heller eller ens förvånad att de döda lever. Istället blir han på sin höjd lite sur och beger sig ut för att leta rätt på sin än mer testosteronstinna storebror Merle så att de kan sprida kaos omkring sig ihop.

"Daryl och Merle spelas av sina motparter i serien, men de ser ändå ut att vara felstöpta vaxdockor från Madame Tussauds."

Spelmässigt är det meningen att Survival Instinct ska vara fokuserat på smygande. Om du möter mer än en zombie i taget är närstridsvapen nästan menlösa så det gäller att planera rörelserna, avleda med hjälp av en kastad flaska och helst avsluta med att tassa upp bakifrån och sätta en kniv i skallen på motståndaren. Tyvärr är det här mest en illusion. Nästan alla situationer kan lösas genom att helt enkelt springa förbi zombierna, en uppenbarelse som sänker spänningen rejält.

Åtta hemska minuter från spelet

Eller så kan du ta till skjutvapen. Problemet är att ljudet påkallar de vandödas uppmärksamhet. Snart är en hel zombiehord i hälarna på dig och det enda som kan rädda dig är att hoppa upp över en motorhuv eller något annat oöverstigligt hinder. Okej, jag inser att jag klagar på att zombier, som per definition är dumma i huvudet, inte kan tänka ordentligt. Kanske är det Terminal Realitys intention att skapa en artificiell intelligens utan intelligens, men ärligt talat tror jag att det snarare rör sig om ett av många misslyckanden.

Skulle Daryl ändå bli upphunnen av en tillsynes ändlös hord av zombier utspelar sig en makaber scen. När en av dem kommit nära nog för att sätta tänderna i honom greppar zombien tag i dig och ett minispel startar. Det gäller att sätta en kniv i huvudet på den hungrige stackaren och eftersom zombier är väldigt hänsynsfulla varelser väntar alla kompisarna snällt på att sekvensen spelas upp. Sen fortsätter de, en efter en, att försöka ta en tugga av Darryl. Är det en sak Terminal Reality har lyckats med så är det att skapa artiga zombier.

Stridssystemet överlag är på sin höjd acceptabelt. Om du väljer skjutvapen förvandlas Survival Instinct till en duglig förstapersonsskjutare, fast med bara värdelösa motståndare. Du slåss nämligen aldrig mot något annat än standardzombier och de har, som sagt, sina många brister. Det enda vapen som utmärker sig en aning är Daryls signum, armborstet. Det bästa med det är att det till sist går att döda zombier ljudlöst på avstånd vilket helt enkelt minskar antalet irriterande närstrider. Tyvärr levereras armborstet med en helt egen fauna av buggar. Pilarna fastnar i luften, studsar bort från zombierna och försvinner spårlöst när jag försöker plocka upp dem. Det intressantaste tillskottet i vapenarsenalen slutar som ännu en bortkastad potential.

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!