Recension: Injustice: Gods Among Us

Symbolernas krig

Injustice är en ordlek som åsyftar DC:s stora superhjältegrupp Justice League of America. För vad händer egentligen när de mäktiga hjältarna missbrukar sin makt? Vem ska se till att de hålls i schack?

Historien utspelar sig i en parallell dimension där Stålmannen har lurats av Jokern att mörda Lois Lane och händelsen fick gamle blåbyxan att bli lite knäpp. För att förhindra att fler skadas tar han beslutet att mänskligheten inte är att lita på. Istället skapar han med ren råstyrka ett samhälle där inga brott begås. Alla lyder Stålis eller så är det tack och adjö. Till dess att en dimensionsreva öppnas till vår värld.

Upplägget är av typen "äta kakan och ha den kvar" som DC Comics sysslar med lite då och då. Låt några godingar bli ondingar och så ser vi vad som händer. Ett utmärkt sätt att välja och vraka mellan lite olika historier och inspirationskällor utan att behöva ta några konsekvenser vad gäller kanon. Utmärkt för att ge lite till alla olika typer av fans.

Enspelarläget är naturligt nog där det lagts mest krut på berättandet. De som spelat nystarten av Mortal Kombat (8/10) känner igen sig. Historien hoppar mellan olika hjältar och skurkar som får en handfull fighter på sig att göra sitt avtryck. Vissa lyckas bättre än andra. Berättelsen är rätt tråkig och jag bryr mig aldrig riktigt om den onde Stålmannens planer.

En del av detta beror på det snabba växlandet mellan karaktärer och att själva bakgrundshistorien om hur Jokern lurade Kryptons sista son att mörda sin älskade inte är med här. För att uppleva den får man nämligen köpa den tillhörande serietidningen som finns både i pappersformat och digitalt. Om du bara spelar spelet tror jag definitivt att berättelsen känns lite ofärdig.

Spelet har flera detaljer som gör det till mer än bara Mortal Kombat i cape och tights

galleri

Delar av karaktärsgalleriet

Röstskådespelet är riktigt bra, men tyvärr är dialogen extremt ojämn. Vissa små sidohistorier fungerar övertygande men one-liners som levereras efter striderna får det att krypa under min hud. Dessutom förklaras varför mer mänskliga figurer som Harley Quinn kan ta stryk av Doomsday (som en gång i tiden slog ihjäl Stålmannen) utan att bli en blöt fläck med en förklaring som fick mig att undra om manusförfattarna gått hem för dagen.

Men det är inte nödvändigtvis för historien som det är värt att investera i Injustice. Spelet har flera detaljer som gör det till mer än bara Mortal Kombat i cape och tights, även om bröderna Boon byggt på basen av NetherRealms framgångsrika spelserie.

Livsmätaren är en detalj som twistats till. Istället för ronder så är spelet upplagt så att varje spelare har två livsmätare och när den första tar slut pausar striden en kort sekund för att markera att halvvägsmätaren nåtts och sedan fortsätter bankandet. Ett upplägg som får matcherna att kännas mer böljande och mindre statiska.

batman-harley

Kanske inte helt fair att ta med en pistol till ett slagsmål

Att de olika kämparna påverkar sin omgivning på olika sätt är också roligt. Till exempel kan kraftfulla karaktärer som zombie-hulken Solomon Grundy lyfta upp en jeep som står på banan och dunka den i huvudet på sin fiende. Flash som inte har samma muskelmassa använder istället fordonet som en språngbräda för att ta sig runt motståndaren.

Jag gillar också att de dynamiska bakgrunder som påverkas av striderna skapar en känsla av att det verkligen är superhjältar som slåss. När jag ser Wonder Womans osynliga jetplan krascha i bakgrunden mitt i en strid eller noterar Deadshot bakom några pelare blir jag lite nördglad. Spelet är proppat med roliga DC-blinkningar både i miljöer, musik och hur karaktärerna slåss.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!