Eurogamer.se

Recension: Defiance

Slagfält: Jorden

Defiance har en unik chans att fylla ett vakuum i spelhyllan. Medan datorspelare har kunnat njuta av massiva onlineupplevelser i över ett decennium har konsoltrogna tålmodigt fått vänta vid sidlinjen. Men nu har turen till sist kommit till de åldrande maskinerna framför tv-apparaterna att sammanföra tusentals spelare och friskt vågar är, som bekant, hälften vunnet.

Men det är inget World of Warcraft som landar på min Xbox 360 utan en actionspäckad skjutare sett från tredje person som i både spelmoment och estetik flörtar vilt med Borderlands. Jag som spelare har alltså full kontroll över karaktären, så istället för att klicka iväg eldbollar med en knapp måste jag sikta, skjuta och hoppas på att träffa - gör jag inte det spelar det ingen roll hur hög nivå och hur episk utrustning mitt alter ego har.

Rollspelens karaktäristiska klassystem har också hamnat i soptunnan. En och samma hjälte kan bemästra samtliga vapen och varenda färdighet i spelet, allt som krävs är timtal av blod, svett och tårar.

Det här systemet känns nybörjarvänligt och hela karaktärsskapandet kokas ned till att välja ett vapen och en utav fyra superkrafter. Färdighetsträdet är uppbyggt som ett bräde där de fyra krafterna finns i varsitt hörn och däremellan finns otaliga passiva egenskaper som går att uppgradera för att skapa en passande hjälte eller hjältinna.

... komplett med utomjordingar med konstiga kindknotor, laservapen och hittepåspråk.

2013/articles//a/1/5/7/3/4/8/1/eurogamer-9kr953.jpg

En arkjägare

När de obligatoriska valen är avklarade ger jag mig in i en science fiction-såpa utan sin like. Defiance lanseras ihop med en tv-serie med samma namn och båda bygger på ett framtidsscenario där rymdvarelser landat på jorden. Det hela urartade i ett bittert krig som lämnade civilisationen som vi känner den ödelagd och förvrängde jorden till oigenkännlighet. Kvar lämnar de vad som känns som en parodi på en klyschig sci-fi-rulle komplett med utomjordingar med konstiga kindknotor, laservapen och hittepåspråk.

Och så arkjägarna förstås. Det är en sådan mantel jag axlar i spelet, att vara en av de frilansande Indiana Jones-typerna som specialiserat sig på att hitta intergalaktiska artefakter och sälja dem till högstbjudande. I rollen ingår att bära stereotypa utstyrslar och hyra ut sitt vapen så fort tillfälle ges.

Löjliga berättelser går lätt att köpa - det hör till genren - men tyvärr har Defiance också ett väldigt dåligt narrativ. Det tar bra många timmar in i spelen innan jag fattar någonting och jag är faktiskt fortfarande osäker på vad som egentligen hände i kampanjen och vad min karaktär hade för roll. Mycket har jag fått läsa mig till i det tacksamt gedigna hjälpbiblioteket som följer med spelet, men personligen föredrar jag att få en berättelse levererad istället för att behöva lägga ned extraarbete på att ta till mig handlingen, miljöerna och karaktärernas relation.

Defiance är tyvärr ofta dåligt på att kommunicera med mig. De många vapen och rustningsdetaljer jag hittar på vägen är ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att hänga med. Spelet har ett gäng helt egna termer för skada, specialeffekter och liknande men det förklaras inte i menyerna vad som är vad utan jag måste växla över till hjälpbiblioteket för att förstå vilken effekt mina vapen och sköldar har.

Det hela slutar med att det är närapå omöjligt att förstå vilken högteknologisk automatkarbin som med löjligt långt namn som är bäst lämpad för just min spelkaraktär.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!