Eurogamer.se

Recension: Dead Island: Riptide

Zombiefavorit i repris

Dead Island: Riptide tar på flera sätt vid precis där föregångaren slutar.

Det märks förstås tydligast i berättelsen; spelets handling börjar bara timmar efter att den överlevande skaran flytt från paradisön Banoi. Just som bränslet i helikoptern håller på att ta slut lyckas de nödlanda på ett militärskepp och tror sig ha fått det värsta avklarat. De har, förstås, fel.

Men likheterna genomsyrar hela spelet. Det är inte konstigt egentligen - Riptide är fortsättningen på Dead Island (7/10) på samma sätt som varje nytt Call of Duty eller Assassin's Creed flyttar serien ett litet, litet steg framåt. Spelet lyder under formeln nytt innehåll i samma spelmotor fast med lite finputsning förstås.

1

Inga pauser för gamla minnen

Kvartetten av huvudkaraktärerna från ettan är kvar i bilden men när de landar på Palani, nästa tropiska ö att utstå ond bråd zombiedöd, får de sällskap av den före detta marinkårssoldaten John Morgan. Hans nisch är knytnävsslagsmål, en kampmetod som var klart underrepresenterad i föregångaren. Inom kort har järngänget hittat en grupp överlevare och den långa flykten kan ta sin början.

När spelet inleds har Palani blivit drabbad av ett monsunoväder och stora delar av ön ligger begravd under vatten, vilket förstås försvårar framkomligheten. Det slutar med att mycket av spelets första halva går åt till att åka båt långa sträckor medan zombier poppar upp ur vattnet till höger och vänster. Själva översvämningsbiten tillför lite stämning till spelet men transportsträckorna blir tyvärr olidliga av allt kryssande mellan träd, grund och vandöda.

"Repetition blir faktiskt ett slags ledord rakt igenom Dead Island: Riptide."

Sakta men säkert banar jag väg för den lilla gruppen. Vi flyttar oss från ett tillfälligt skydd till ett annat, från djungel till småstad och vidare, och vägen är strösslad med en mängd sidouppdrag. Dessa är numera indelade i två kategorier; samlaruppdrag där det gäller att hjälpa kamraterna att få bättre utrustning och regelrätta avstickare. De håller sig rätt varierade och det finns många tokroliga bifigurer att hjälpa - även om jag tycker att regissören vars skådespelarensamble blivit zombiemat förmodligen borde tänka mer på att ta sig i säkerhet och mindre på sina filmrullar.

En spelsekvens från Dead Island: Riptide

Huvudberättelsen var kanske ingen författarmässig succé i Dead Island och Riptide följer tyvärr den traditionen till punkt och pricka. Krutet har helt klart lagts på att skapa ett actionspel, vilket är synd eftersom det finns en bra grundintrig. Tyvärr är den väldigt löst påklistrad och avklaras egentligen helt under spelets sista timme istället för att byggas upp successivt. Ett konstigt grepp som slarvar bort hela poängen och gör att gruppens flykt undan zombiehorden både bokstavligen och bildligt känns som en enda lång transportsträcka.

Spelet räddas helt av de många uppdrag som går att snubbla över runt om i den öppna spelvärlden. Det finns inte fullt lika många som i föregångaren, men ändå tillräckligt många för att hålla intresset vid liv. De är väl utplacerade i förhållande till huvudberättelsen så att det aldrig känns som att jag har för många igång samtidigt eller som att spelet tappar fart.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!