Recension: The Bridge

Dags att vricka hjärnan

Vid första anblicken är det inte svårt att se vad The Bridge har för inspirationskällor. Ur ett spelmässigt perspektiv har nämligen Braid varit en stor förebild för detta indieutvecklade pusselspel, både när det gäller den visuella stilen och en del av spelmekaniken. Grafiken drar även tankarna till Maurits Cornelis Eschers hjärnvrickande konstverk och det hela passar väldigt väl ihop.

2

Hela huset håller på att vändas uppochner

Spelet började som en del av Ty Taylors examensprojekt i datorvetenskap och utvecklades sedan vidare med hjälp av konstnären Mario Castañeda. Resultatet är ett pusselspel som sätter krav på logiskt tänkande och som till stor del handlar om fysikbaserad problemlösning. Denna fokus är tydlig redan från början när du startar spelet eftersom det första du ser är huvudpersonen sovandes under ett äppelträd - en tydlig vink till historian om Sir Isaac Newtons tankeställare om tyngdlagen.

Den grundläggande spelmekaniken är ganska enkel. Du ska styra din karaktär genom ett pusselrum och nå fram till dörren som leder vidare till nästa rum. I praktiken är det dock sällan lika enkelt som det låter. Till din hjälp har du möjligheten att rotera rummet så att du kan förvandla golv till tak och vice versa. När du tar dig vidare presenteras nya mekaniker som att du måste få tag i nycklar för att låsa upp dörren och klot som i hög grad är ogynnsamma för hälsan.

Spelet har en ganska lång mjukstart, och det är inte förrän i sista kapitlet som jag börjar känna mig riktigt utmanad då spelet inför en mekanik som låter mig påverka gravitationen. Eftersom kravet på tankeverksamhet inte varit speciellt högt under de tre första kapitlen fastnade jag en stund i pusslen mot slutet av spelet, för när väl alla element och mekaniker är introducerade och plötsligt börjar användas i samma pussel blir det en helt annan utmaning.

"Grafiken drar tankarna till Maurits Cornelis Eschers hjärnvrickande konstverk"

1

Det känns som att något inte riktigt stämmer i den här bilden

En välkommen funktion i spelet är möjligheten att spola tillbaka tiden när du märker att du har gjort något tokigt. Detta gör att du slipper starta om helt från början om du lagt mycket tid på att komma halvvägs genom pusslet, och kan istället spola tillbaka dig till önskad tidpunkt när saker började gå snett. Detta uppmuntrar dig att experimentera mycket eftersom du inte förlorar något på det.

När du väl har pusslat dig igenom de fyra kapitel som spelet erbjuder får du ytterligare en utmaning i form av spegelvända versioner av de banor du har spelat igenom, men det är inte det enda som skiljer sig från originalen. Det införs även andra former av hinder och klurigheter som inte var introducerade när du passerade banan under första varvet. Dessa banor är emellanåt väldigt svåra och passar bra till de som inte kände sig utmanade under den ursprungliga genomspelningen.

The Bridge är på många sätt ett bra pusselspel, men det jag verkligen saknar är någon form av narrativ. Spelet erbjuder en intressant värld med en mystik som gör mig intresserad av karaktären och omvärlden, men sen får jag bara några lösryckta textremsor efter varje kapitel som berättelse. Bortsett från detta är det en helt klart intressant upplevelse i en mycket vacker spelvärld.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The Bridge Johan Lindros Dags att vricka hjärnan 2013-04-23T20:58:00+02:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!