Eurogamer.se

Recension: Cities in Motion 2

Känn på storstädernas bultande hjärta

Trots att jag sätter mig på en buss varje morgon har jag bara kontakt med en liten skärva av den stora maskin som utgör kollektivtrafiken min region. I mitt huvud har det egentligen bara funnits en enda Orange Express - den jag väntat på eller den jag åkt med för stunden. Cities in Motion 2 skulle komma att förändra det. Nu spenderar jag istället mina bussresor med att tänka på saker som att det går en buss var 10e minut från min hållplats och eftersom den maximala resvägen är 2h 30min så innebär det att det är 15 bussar ute samtidigt... åt varje riktning. Tanken är lika hisnande som det är att sätta sig in i allt jag måste tänka på för att lyckas i det här spelet.

Det går givetvis att ifrågasätta visheten i att släppa en simulator med ordet "Cities" i namnet precis när Sim City-härdsmältan var som allra värst. Både en och två gånger såg jag representanter för utgivarna, Paradox Interactive, påpeka att det absolut inte är en stadsbyggarsimulator och att ingen ska förvänta sig att det kommer ta Sim Citys plats. Ändå undrar jag om det inte är just det som Cities in Motion 2 gör. Det är givetvis mer begränsat men det tilltalar samma begär. För även om jag inte gör mycket mer än bygger vägar, drar järnvägsräls och sätter ut busshållplatser så ger de små stegen av framgång i det här spelet en tydligare känsla av tillfredsställelse då mekaniken känns mer logisk och realistisk.

2013/articles//a/1/5/7/6/4/0/7/eurogamer-3uq06d.jpg

Grafer? Grafer! Grafer.

De nya städerna saknar personligheten från de i det förra spelet.

Utvecklarna, Colossal Order, har varit smarta och fokuserat på bara en aspekt av det som gör en stad levande, nämligen trafiken och specifikt kollektivtrafiken. Tack vare den begränsningen lyckas de skapa en riktigt bra och realistisk simulation för trafiken, som dessutom är den mekanik SimCity verkar ha allra svårast för. Istället för att invånarna fyller upp första bästa hem eller arbetsplats likt vatten i en bägare så har invånarna, som skojfriskt nog kallas "cims", i de här städerna både specifika hem och specifika arbetsplatser.

Jag kan till exempel följa Jefferson Green när han åker från sin villa vid älvkanten hela vägen in till stadskärnan och skyskrapan där han jobbar. Plikttroget åker han fram och tillbaka varje dag tills han eventuellt en dag tar en sväng till fotbollstadion efter jobbet istället. Att följa och bilda sig en uppfattning om cimmarnas resmönster är en väsentlig och samtidigt lite trevlig del i att planera utbyggnaden av kollektivtrafiken i staden.

En sak som skiljer sig rejält från det första spelet är att det inte längre är historiska städer som vi får sköta kollektivtrafiken i. Istället är det moderna men fortfarande fiktiva städer. De nya städerna saknar personligheten från de i det förra spelet och även om grafiken är snygg och kompetent rent tekniskt känns byggnader ibland lite väl slätstrukna. Men istället har de en ny intressant funktion som innebär att de växer och förändras under spelets gång beroende på vad jag gör. Om jag drar nya vägar och ser till att det finns täckning i kollektivtrafiknätet där kommer hus börja ploppa upp som svampar ur marken. Efter ett tag har jag skapat helt nya kvarter och områden i staden bara genom att spela.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!