Eurogamer.se

Recension: Soul Sacrifice

Jag rear ut min själ! Allt ska bort!

Berättelsen börjar i den mörkaste av fantasyvärldar. I Soul Sacrifice axlar jag rollen som en namnlös fånge, inspärrad av den ondskefulla trollkarlen Magusar. För att hålla sig vid liv behöver Magusar människooffer och jag kommer snart att stå näst på tur. Mina medfångar slits i osentimentalt i stycken och framtiden ser allt annat än ljus ut - men vad vore en saga utan en väg ut?

librom

Den vältaliga boken Librom

I ett hörn av min bur hittar jag en talande bok som heter Librom som lovar mig ack så liten chans att komma levande härifrån. Hela historien målas sparsmakat upp på Libroms sidor. Det är inga storslagna förrenderade filmsnuttar utan enkla illustrationer och en berättarröst som långsamt vecklar ut den becksvarta sagan. Till en början kommer jag bara åt en bråkdel av de minnen som en okänd trollkarl inpräntat i boken, men genom att återuppleva dem tecknas sakta en bild av den värld jag befinner mig i.

De storslagna striderna där precision, uthållighet och tålamod är nyckelbegrepp känns igen från andra japanska sadistspel som Monster Hunter, Dark Souls eller Dragon's Dogma.

Det är alltså inget episkt rollspel som Keiji Inafune (som tidigare jobbat på Capcom med stora spelserier som Resident Evil, Mega Man och Onimusha) har kläckt ut sig. Om man dekonstruerar Soul Sacrifice är det i praktiken en lång serie arenastrider sammanvävda i berättelsens flöde. Varje kapitel är associerat med en viss skärmytsling - antingen mot en rad mindre fiender eller mot en stor ärkefiende. Målet är, så klart, att genom att uppleva dessa minnesbilder bli stark nog att utmana Magusar och ett annorlunda, om än inte speciellt användbart, grepp är att jag när som helst kan välja att utmana honom. Resultatet under merparten av spelet är förstås en enkelbiljett till game over.

Motståndet i stridssekvenserna kallas i vanlig ordning för orcher, ghouler och gobliner men representeras av mardrömslikt förvrängda katter, fåglar och råttor som ska bekämpas. De stora bossarna är än märkligare och mäktigare. De flesta är inspirerade av den grekiska mytologin men Medusa har aldrig sett så ond ut, kentaurer varit full så förvridna eller harpyornas dubbelhakor varit så skräckinjagande.

Det är ett nöje att möta var och en av dem och för att få en inblick i hur dessa monster kommit till finns välskrivna berättelser som extramaterial. Soul Sacrifice gör allt för att hålla en tät stämning mellan sammandrabbningarna och det är lätt att svepas med av den hypnotiska berättarrösten. Däremot är variationen på monster usel, det finns allt som allt inte mer än ett tjugotal olika fiendetyper att möta vilket är på tok för klent i ett spel där så mycket fokus ligger på att slåss.

Men bossarna, eller ärkefiender som de kallas i spelet, väger upp. De storslagna striderna där precision, uthållighet och tålamod är nyckelbegrepp känns igen från andra japanska sadistspel som Monster Hunter (8/10), Dark Souls (10/10) eller Dragon's Dogma (7/10). Även om ingen enskild strid tar mer än en 20 minuter att klara av blir det långa, spända upplevelser när de stora bestarnas blod ska spillas. Ett snedsteg, och det är kört. Det är helt enkelt här som Soul Sacrifice träffar mitt i prick.

Den andra sidan av myntet är att småstriderna känns som trist utfyllnad. Det begränsade utbudet av fiender ihop med att de är löjligt enkla att ta kål på jämfört med bossarna gör att nerven från de större striderna känns som bortblåst. Kvar är föga inspirerat hackande ā la God of War som bara duger till att samla erfarenhetspoäng och prylar.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!