Recension: Dragon's Dogma: Dark Arisen

Ett okonventionellt äventyr med drakar och demoner

Dragon's Dogma (7/10) är ett spel som definitivt hade sina brister. Det kunde upplevas som en smula obalanserat - stundtals alldeles för enkelt, stundtals oerhört svårt. De datorstyrda kompanjonernas ibland urbota idiotiska artificiella intelligens och konstanta tjattrande har fått flera spelare att lägga ner spelet i frustration, eller helt enkelt stänga av ljudet. Och visst, den grafiska stilen med dess klart västerländska fantasyinfluerade arkitektur och fiendedesign kanske mer avskräckte än lockade en större publik. Det kändes helt enkelt väldigt ojapanskt för att vara ett japanskt rollspel.

dragon

Drakar!

För mig som gammal Drakar och Demoner och Dungeons & Dragons-spelare passade det dock som handen i handsken. För första gången på ganska länge fick jag agera som en äventyrare i vad som kändes som en klassisk Drakar och Demoner-värld. Medeltida fantasy? Check. Orcher, troll, cykloper, drakar och odöda? Check. Att konstant behöva hålla koll på vad jag bär med mig i ryggsäcken på längre strapatser? Check.

Striderna är faktiskt roliga, taktiska och fungerar bra.

I sin grund är Dragon's Dogma: Dark Arisen ett väldigt klassiskt västerländskt rollspel. Influenserna från Bethesdas mastodontspel Skyrim (10/10) och Elder Scrolls: Oblivion känns av märkbart. Till skillnad från Bethesdas spel har dock Dragon's Dogma en markant fördel - striderna är faktiskt roliga, taktiska och fungerar bra. Capcom har ju ett antal års erfarenhet inom klassiska fightingspel i både två och tre dimensioner, och dessa har överförts väldigt kompetent in i en tredimensionell grottkravlarmiljö.

Visst, det är inte i inledningsvis lika precisions- eller taktikkrävande som exempelvis Dark Souls (10/10), men svårighetsgraden i strid stegras ganska kvickt och fram emot slutet (och i de nya områdena) krävs det en hel del fingerfärdighet och taktiskt spelande för att hantera de mest diaboliska fienderna.

I synnerhet bör Dragon's Dogma: Dark Arisen få en hel del beröm för att vardera av de olika karaktärsklasserna (krigare, jägare, magiker och dess specialiseringar) kräver helt olika stridstaktiker, och att de till största delen känns någorlunda välbalanserade och går att klara av spelet med. Att angripa gigantiska monster som stora, flygande gripar med en liten vig lönnmördare eller en gammal skäggig trollkarl är båda två helt unika och intressanta upplevelser. Självklart går det bra att grotta ner sig i klassiskt krigar-hugg-parera-slafsande som krigare, men en del av de mer taktiska elementen går lite förlorade som sådan karaktär.

climby

Svårt att inte känna sig lite kaxig när man bestiger en rese.

Huvudberättelsen är kanske lite tunn, en hel del lämnas mellan raderna och de relationer som byggs upp till de karaktärer som möts är kanske inte så väldefinierade som i andra rollspel. Jag personligen gillade att en hel del lämnades mellan raderna, och att stora delar av interaktionerna eller ramhandlingen inte skrevs mig på näsan. Men, lite tunt är det trots allt.

Vad är så nytt i Dragon's Dogma: Dark Arisen? De flesta av föregångarens brister är utslätade och spelbalansmässigt har en hel del ändrats. Ett nytt område och enorma mängder nya vapen att förvärva, förädla och förvånas över har tillkommit. De två nya spellägena som släpptes som gratis nedladdningsbart material för ett par månader sedan ("hard mode" respektive "speed run mode") är inbakade från start - något jag upplevde på helt egen hand när min jägare (nivå 120) gav sig ner i den nya labyrinten och fick storstryk.

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!