Recension: Metro: Last Light

Ser du ljuset, Jonathan?

Ett par av mina favoritkoncept i spel är alternativ historia och postapokalyps. Att då basera ett spel på Dmitri Glukhovskys Metro-böcker är i och med detta i princip jackpot. Bakgrundshistorien är att kärnvapenkrig bryter ut år 2013, vilket tvingar Moskvas överlevande befolkning att bosätta sig i tunnelbanesystemet för att undvika strålningen.

1

Skjutandet har blivit betydligt bättre

Tjugo år senare är läget oförändrat på ytan, men det har börjat skapas små nationer i tunnelbanan som är baserade i de olika stationerna. Vi har bland annat en kommunistisk regim som kallas The Reds, en nazistisk nation som heter Reich och en handelsinriktad grupp som heter Hansa. Alla dessa grupper har sina egna planer för tunnelbanan och dess befolkning, med varierande storhetsvansinne.

Metro: Last Light är en direkt uppföljare till Metro 2033 som tar vid ungefär ett år efter första spelet. Du iklär dig än en gång rollen som Artyom som nu hyllas som räddaren av mänskligheten efter att han stoppade hotet från The Dark Ones, en ras som muterades fram genom den extrema strålningen som fortfarande gör Moskva till en obeboelig spökstad. Du har nu blivit utnämnd till Ranger, en elitsoldat som skyddar folket från mutanter och annat farligt som befinner sig i tunnlarna. När spelet tar vid får du beskedet om att någon har siktat ännu en Dark One, och du får förstås uppdraget att försöka avsluta det du påbörjade i förra spelet.

"Metro: Last Light är i grund och botten en betydligt mer polerad version av Metro 2033, vilket på många vis är precis vad jag ville ha."

Ett gäng filmsekvenser

Det som till synes skulle vara ett enkelt uppdrag går ju förstås ganska snett. Det går faktiskt så pass snett att du hamnar i fångenskap hos Reich och är snubblande nära att bli avrättad innan du lyckas fly tillsammans med Pavel, en annan fånge som är anhängare till The Reds. Trots att Rangers och kommunister inte brukar fungera så bra ihop har de nu en gemensam fiende och har lite motivation att hjälpa varandra att ta sig där ifrån.

Det som gjorde att Metro 2033 stod ut i mängden för mig är den otroliga stämningen som utvecklarna lyckades skapa. Allt från misären i tunnelbanestationerna där folk levde i små skjul och de flesta var grovt alkoholiserade, till de mörka och ogästvänliga tunnlarna du var tvungen att ta dig igenom. Dessa element är lyckligtvis fortfarande där, och faktiskt än mer välgjort. En varning utfärdas till er som har spindelfobier.

Bland förbättringarna från föregångaren är det tydligaste förmodligen att skjutandet känns betydligt bättre i detta spel. Jag kom aldrig riktigt överens med striderna i Metro 2033 och gjorde i princip alltid mitt bästa för att undvika dem helt och hållet. Något som spelet inte riktigt var skapt för. Då är Metro: Last Light lite mer genomtänkt eftersom det i princip alltid finns ett sätt att smyga dig förbi dina fiender. Framåt slutet känns det dock mindre sannolikt att du kommer att göra det på grund av tiden det skulle ta.

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!