Recension: Remember Me

Valfri ordvits om minne

I 1984 är det Storebror som övervakar folket och i Remember Me står minnet på spel. Franska Dontnods debutspel bjuder på en resa till ett framtidens Paris som är starkt influerat av litteraturen och filmens många dystopier.

1

Staden är väldigt, väldigt vacker.

Nilin, spelets huvudkaraktär, har fått sitt minne närapå barskrapat av det till synes allsmäktiga storföretaget Memorize. Hon tillhör erroristerna (ja, de heter faktiskt så), ett nätverk av frihetskämpar som motarbetar överheten och slåss för att befria folkets minnen, men någonstans har hon trampat snett. Vacklande rör hon sig mot den slutgiltiga utrensningen för att oskadliggöras för gott. Hur hon har hamnat här framgår inte men under vad som skulle blivit hennes sista vandring hörs en röst. En ledsagare uppmanar henne att ta en annan väg, att försöka en gång till. Rymningen är förstås bara början.

Det som tar mig med storm är världen som Remember Me utspelar sig i. Första gången jag kommer ut i dagsljus och står i en översvämmad kåkstad glänser ändå ett skinande eiffeltorn och enorma höghus i glappet mellan två förfallna byggnader. Paris anno 2084 är som hämtat ur Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis; den styrande klassen bor i de skinande skyskrapornas toppar och ju längre ned mot marken desto fattigare och eländigare ser det ut. Under marknivå blir allt tiofalt värre för där lever de zombielika leapers, som missbrukat minnesflödet till den grad att de bara är tomma skal.

Nilins äventyr utmanar de bästa berättardrivna spelen och spelvärlden som Dontnod har byggt upp håller en väldigt hög klass. Värre är det med själva spelmekaniken. Men först är det på sin plats att förklara upplägget.

"Det som ständigt imponerar mig i Remember Me är inte spelbarheten, utan det visuella."

I de tidigaste trailrarna för spelet presenterades det som något slags Assassin's Creed i framtiden, vilket är helt galet. Remember Me är extremt linjärt och berättardrivet - inget fel med det, handlingen i Uncharted-serien, som fransmännen definitivt sneglat på, är rakt som ett snöre och det är något av en styrka. Det gäller helt enkelt att acceptera att de fantastiska miljöer som syns i horisonten kommer att förbli i horisonten. Visst utforskas många snyggt komponerade delar av Paris, men det sker alltid i ett rakt flöde avbrutet av mellansekvenser och sammandrabbningar med företagsregimens säkerhetsvakter.

Drama i Remember Me

Stridssystemet i sig bygger på en handfull anpassningsbara kombinationsattacker. Jag får själv välja om en lyckad kombination helar Nilin, gör extra skada eller laddar upp mina specialattacker. Eller en bladning av allt. Och det är all valfrihet som finns på det spåret. Successivt dyker det också upp avståndsvapen, specialförmågor och liknande som kryddar konfrontationerna en smula. Kvar blir ändå strider som är nästan löjligt enkla och inte speciellt varierade - däremot ser de emellanåt riktigt snygga ut.

Mellan bataljerna ska det klättras och hoppas en hel del. I likhet med matinémästaren Nathan Drake tvekar inte Nilin att med dödsförakt kasta sig mellan minimala grepp på höga höjder. Smidigt hänger hon i stuprör, fasadernas utsmyckning eller fönsterkarmar. Emellanåt inträffar de klassiska medvetna missarna, högljudda stönen och balkar som ger vika, vilket ökar på känslan av att spela en liten roll i en interaktiv film. Det är inget direkt fel på klättermekaniken men det är inte heller någon utmaning. Allt är bara ett transportsätt.

Resultatet rent spelmekaniskt är ett slags hopkok av Batman: Arkham-spelen och Uncharted. Det är lite som några år gamla Enslaved: Odyssey to the West som hade ett imponerade manus men också en kraschlandning till actionmoment. Nåja, Remember Me klarar det faktiskt med betydligt mycket mer grace.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!