Eurogamer.se

Recension: The Last of Us

En studie i mänsklighet

Hur långt är du beredd att gå för en annan människa? Hur hårt är du villig att kämpa för något som du tror på och vem har rätt att avgöra vad som är mord och vad som är rättfärdigat självförsvar?

Detta är funderingar som jag finner mig själv med när eftertexterna i The Last of Us tar vid. Det senaste spelet från Naughty Dog är långt ifrån den lättsamma atmosfären i Uncharted-serien, där tusentals avrättade skurkar inte ens får hjälten Nathan Drake att rycka på axlarna.

ellie-joel-env

Joel och Ellie

Situationen är nämligen väldigt annorlunda för Joel, den ena huvudrollsinnehavaren i The Last of Us. Av anledningar som jag inte vill avslöja har Joel fått i uppdrag att smuggla den 14-åriga flickan Ellie ut ur Bostons karantänzon. Ut i den farliga världen där den större delen av mänskligheten utrotats av en farlig typ av infekterande svamp, som förvandlar sina offer till känslokalla monster.

Striderna i spelet får dock ofta spela andrafiol, då bristen på material oftast uppmuntrar till en betydligt stillsammare spelstil.

Utan att säga för mycket är Joel inte direkt nöjd med sin uppgift. För att strö salt i såren tvingas han dessutom kämpa mot stråtrövare och banditer som ser främmande människor som fiender och potentiella hot. Där Nathan Drake med enkelhet knäpper fiender på löpande band måste Joel kämpa med livet som insats mot endast ett par motståndare åt gången. Det är mycket som står på spel i The Last of Us och stridernas intensitet förstärker känslan av hjälplöshet och svårmod.

Under spelets gång är ammunition och första förband en ständig bristvara, vilket leder till att Joel får använda sig av de få resurser som går att hitta. Pistolkulor kan hittas lite varstans, en tejprulle och en trasig sax kan användas för att göra mitt gamla järnrör till ett betydligt farligare vapen och om jag har riktigt tur kan jag även hitta material för att tillverka hemmagjorda bomber.

Striderna i spelet får dock ofta spela andrafiol, då bristen på material oftast uppmuntrar till en betydligt stillsammare spelstil. När jag finner mig själv instängd i en mörk lokal tillsammans med en handfull "Clickers", fiender som använder sig av klickande ljud och eko för att ta sig fram i jakt efter nya byten, vill jag inte gärna plocka fram hagelgeväret som låter högre än en genomsnittlig åskknall.

Själva spelmekaniken må vara hämtad från Uncharted i grund och botten; Joels rörelsemönster påminner en hel del om Nathan Drakes i vissa stunder, men bara ett par minuter in i The Last of Us inser jag att detta är en helt annan typ av spel.

Efter den fantastiska inledningen slits jag med på en 13 timmar lång känslomässig bergochdalbana. Jag skrattar, gråter och skakar av ilska tillsammans med Ellie, Joel och de andra de möter på sin resa genom ett infekterat, nedbrutet USA. Jag kan villigt erkänna att The Last of Us är det första spel som faktiskt tvingat mig till tårar.

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!