Recension: Company of Heroes 2

Hjältarnas kompani rör sig österut

Nu är lite mer än fyra års väntan äntligen över och Relic Entertainment har släppt ett nytt Company of Heroes som ska axla manteln från sin smått legendariska föregångare. Temat är fortfarande ett cinematiskt andra världskrig men skådeplatsen har flyttats till den karga östfront som märkligt nog aldrig blev en egen expansion till första spelet. Men vilken chans har det egentligen att leva upp till de förväntningar ett så prestigefyllt arv skapar?

Just spöket av att kanske ha varit tänkt som en expansion hemsöker ibland Company of Heroes 2 även om det i alla fall på pappret finns betydligt fler nyheter här än i många av de årligt återkommande förstapersonsskjutarna. De tydligaste nyheterna är de två lite krystat namngivna punkter som framhävts lite extra marknadsföringen, TrueSight och ColdTech.

TrueSight innebär en mer korrekt modell för hur synfält fungerar. Istället för en radie inom vilken enheter uppmärksammar andra enheter krävs det nu fri sikt. Det här gör att jag kan placera infanteri med raketgevär i bakhåll bland ruiner och de förblir osynliga tills dess att fiendens stridsvagn rullar förbi hörnet. Den här ändringen gör en välkommen skillnad i hur spelet fungerar och känslan av osäkerhet när jag nu flyttar fram soldater längs gatorna förhöjer helt klart spänningen.

ColdTech är det omtalade vädersystem som ska simulera det faktum att stora delar av de miljontals människor som dog på östfronten gjorde det på grund av det karga klimatet och inte av fiendens kulor.

Kan jag hålla en anfallande fiende från att nå värmen så löser vintern striden åt mig.

kallt

Den ryska kylan kommer kvickt

När vädret blir som värst och spelvärldens snyggaste snöstormar drar in över kartan förfryser soldater om de inte snabbt kan värma sig. Den visuella återgivningen av snön är så övertygande att jag kommer på mig själv med att huttra lite fast det är högsommar nu. Även om spelet i övrigt misslyckas fatalt med att få mig att känna någon empati med mina soldater så hugger det till lite i hjärtat när jag ser en eftersläntrare falla omkull i den midjehöga snön och frysa ihjäl bara ett tjugotal meter från den brasa de andra värmer sig vid.

Vädersimulationen gör också att floder kan frysa över och öppna nya vägar att ta sig fram över kartorna. Is är dock som bekant förrädisk, och jag har fått uppleva känslan av att se min nyskaffade stridsvagn sjunka ner i djupet efter att isen under den gett vika. Enligt marknadsföringen ska det även gå att spränga isen under fiendens fötter med granater men jag har inte lyckats omsätta det i praktiken. Fordon verkar helt enkelt röra sig betydligt snabbare än artillerielden når fram.

Jag måste erkänna att jag trodde att vädermekaniken skulle vara besvärande men den har verkligen en positiv inverkan på tempot i spelet. Jag trivs, helt enkelt, med att det blir lite färre tokrusningar i flerspelarmatcher när det finns en "passiv" fiende att ha i beräkningarna. Ska jag passa på att anfalla i snöstorm då fienden antagligen har svårt att skicka fram hjälp till sina soldater eller ska jag bunkra upp i en byggnad och vänta ut ovädret? Kylan gör det dessutom ännu viktigare att ha gott försvar förberett vid kontrollpunkterna. Kan jag hålla en anfallande fiende från att nå värmen så löser vintern striden åt mig.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!