Recension: Game and Wario

Följ Warios karriär som spelskapare

Wario har precis fått upp ögonen för den nya konsolen Wii U och ser direkt sin chans att tjäna grova pengar på det nya formatet. Därför har han utvecklat 16 nya spel till konsolen - ganska simpla sådana, men det passar girigbuken perfekt då han älskar lättförtjänta pengar.

5

Har du någonsin sett någon ta med sig sin Wii U ut på dansgolvet?

Detta är, tro det eller ej, handlingen i senaste Wario-spelet Game & Wario, vilket blir lite ironiskt då det förmodligen är precis så här utvecklingen av denna minispelssamling har gått till om man byter ut Wario i historien mot någon högt uppsatt person på Nintendo eller Intelligent Systems. Då titeln plagierar mycket från Nintendo Land (5/10) helt utan minsta ambition att innovera på samma sätt som förebilden känns det verkligen som att utvecklarna bara försöker mjölka oss på pengar när vi spelar det här.

Största skillnaden från tidigare nämnda Nintendo Land är att Wario bjuder på lite större kvantitet i antal minispel (16 istället för 12) samt aldrig kräver några fler kontroller än Wii U:ns kontrollplatta ens för flerspelardelarna. Nöjesfältet man traskade omkring på i Nintendo Land har helt bytts ut mot tråkiga menyer, och igenkänningsfaktorn från klassiska Nintendospel har bytts ut mot halvlustiga filmsekvenser inför varje nytt minispel av varierande kvalité.

Jag uppskattar att allt är utformat så att du inte behöver köpa ett enda tillbehör till konsolen såsom Wiimotar eller Nunchuckar för att krama ut så mycket som möjligt av spelet i goda vänners sällskap. Samtidigt innebär detta tyvärr att antalet flerspelarspel i samlingen fått lida, och med enbart sex halvdana minispel för flera personer där endast hälften tillåter fler än två spelare är detta långt ifrån något partyspel, trots att det nästintill marknadsförs som ett sådant. Dessvärre kommer det inte heller att erbjuda särskilt mycket nöje för ensamma spelare heller - särskilt inte om du redan spelat liknande titlar till formatet, då de flesta minispel som bjuds på här redan har bättre tappningar i andra Wii U-samlingar.

"Jag uppskattar att allt är utformat så att du inte behöver köpa ett enda tillbehör till konsolen såsom Wiimotar eller Nunchuckar för att krama ut så mycket som möjligt av spelet i goda vänners sällskap"

3

Att fotografera misstänkta genom att hålla kontrollplattan som en kamera är om möjligt ännu tråkigare än vad det först verkar

Som exempel känns minispelet Arrow där du slungar iväg pilar mot anfallande minirobotar som en tam och väldigt seg blandning av bågskyttet och kaststjärneutmaningen Takamaru's Ninja Castle i Nintendo Land, och blir snabbt tråkigt trots flera försök till variation. Ski är en jättetråkig variant av svävarracern Captain Falcon's Twister Race där du styr en skidåkare ner för en skidbacke genom att hålla kontrollplattan i vertikalt läge och luta åt sidorna för att svänga, med det stora problemet att man knappt ser något av backen framför sig. Disco är en extremt simplifierad version av Guitar Hero där två spelare får hålla i vars en ända av kontrollplattan för att trycka på en av tre cirklar på pekskärmen i takt till musiken, som den andra sedan måste upprepa med precist tempo - tråkigare har jag nog aldrig haft med ett musikspel (nej, Zumba (1/10) till Kinect klassas inte som ett spel). Andra minispel såsom Patchwork och Kung Fu känns som andrasorterade iPad-spel som inte hade överlevt en dag i varken App Store eller Google Play.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!