Recension: Mario & Luigi: Dream Team Bros.

Mario och Luigi återvänder till drömmarnas land

När jag tänker på Nintendos populära maskot Mario är inte turordningsbaserade rollspel den första associationen som dyker upp i huvudet. Nintendo har dock varit framgångsrika med denna kombination tidigare med till exempel Mario & Luigi: Bowser's Inside Story till Nintendo DS. Nästan fyra år senare är det dags att återvända till detta koncept i form av Mario & Luigi: Dream Team Bros.

Berättelsen börjar med att Mario, Luigi och Princess Peach reser till turistön Pi'illo Island. Detta är en ö med rik historia om en gammal försvunnen civilisation som ingen riktigt vet vart de tog vägen. Det ryktas dock om en gömd skatt som ska vara nyckeln till detta mysterium och detta är ju förstås något som våra protagonister intresseras av.

Väl framme på ön dröjer det inte länge innan vår kära prinsessa som brukligt blir kidnappad, denna gång av Antasma som är kungen av fladdermöss och en skrupellös karaktär som tidigare försökt ta över styret över ön. Detta försök misslyckades och sedan dess har Antasma varit fångad i en drömdimension. Av en händelse lyckas Luigi öppna upp en portal till denna drömvärld och Princess Peach snappas upp av den onda fladdermuskungen. Detta är början på en jakt genom verklighet och drömvärldar i vad som skulle kunna vara Nintendos svar på Inception.

utforska

I dessa drömvärldar stöter Mario och Luigi på underliga kristaller och dessa visar sig vara inlåsta medlemmar av det gamla Pi'illo-folket som försvann i samband med förra bataljen med Antasma. En av de första från detta kuddfolk som du frigör är Prince Dreambert som i större delen av spelet agerar som din guide i världen. Det finns massor av dessa kuddar spridda runt om i spelvärlden, men de flesta av dessa leder enbart till valfria uppdrag och de har inte samma betydande roll som Dreambert har. Däremot leder dessa uppdrag till bonusutrustning och dylikt som kan vara bra att ha.

strid

Rent spelmekaniskt kommer alla som har spelat ett japanskt rollspel känna igen sig ganska omgående. Strider sker i turordningsbaserad form där du får välja mellan olika typer av attacker, men det är inte på något vis en passiv upplevelse. Attacker förstärks med hjälp av timingbaserade knapptryckningar och när fienderna anfaller har du i princip alltid något sätt att kontra eller undvika deras attacker. Fiender är känsliga mot olika former av skada och därför uppmuntras experimentering.

Utöver de vanliga attackerna har du även vad som kallas Bros. Attacks som är spelets motsvarighet till magi. När du aktiverar en sådan startas ett litet minispel där du beroende på hur bra du följer knapptryckningar och anvisningar laddar upp din attack för att göra mer skada. Många av dessa är riktigt välgjorda, men det finns ett par av dem som är lite för svåra för att använda effektivt och jag fann ganska fort några få varianter som jag höll fast vid. Om du har problem att genomföra en specifik Bros. Attack finns det ett träningsläge där du kan nöta minispelen tills de sitter i ryggraden.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!