Eurogamer.se

Recension: Pikmin 3

Växtvärk

Spelutbudet på Wii U har varit ganska visset sedan releasen i fjol och det går allt annat än bra för Nintendo i nuläget. Förhoppningsvis är den tredje delen i Shigeru Miyamotos rosade trädgårdsäventyr Pikmin början på det nya blad som ska få konsolen att blomstra igen. För med titlar som Wonderful 101, Rayman Legends och Super Mario 3D World på ingång inom kort, och efterlängtade spel som Bayonetta 2, Shin Megami Tensei X Fire Emblem och Super Smash Bros. U vid horisonten känns Nintendos senaste konsol inte så dum ändå, trots omständigheterna.

10

Stenfrukt?

För även om Pikmin 3 i sig kanske inte kommer att sälja särskilt många nya konsoler är spelet exakt vad Wii U-ägare längtat efter - en väldigt unik, fantasifull och inte allt för gimmickartad exklusivitet som bara är för bra för att missa. Titeln är det frö som Nintendo sått för att rädda konsolen, och fortsätter de att göda med lika bra spel i framtiden kommer Wii U vara allt annat än uträknad.

Jag har tyvärr själv aldrig kommit till skott att ta mig an de två tidigare delarna i Pikmin-serien, något som lyckligtvis inte spelade någon som helst roll när jag satte mig med det tredje äventyret. Pikmin 3 är nämligen ett spel för alla, oavsett om du är gammal eller ung, kille eller tjej, och du behöver aldrig ha varit i kontakt med varumärket tidigare för att hänga med i varken spelmekanik eller handling. I sann Nintendo-anda känns det som att spelet välkomnar alla med öppen famn, bjuder på kakor och korkar upp en sockerdricka - detta trots att det i grund och botten rör sig om något så avancerat som ett actionbaserat pusselspel med realtidsstrategielement och ständig tidspress.

Äventyrets lövtunna men ack så charmiga handling går ut på att tre rymdfarare - den gullige maskinteknikern Alph, den ständigt munhuggande biologen Brittany och den pampige kufen Kapten Charlie - precis upptäckt en planet som verkar innehålla tillräckligt mycket frukt och grönsaker för att kunna rädda deras svältande hemcivilisation på planeten Koppai. Allt verkar fruktansvärt bra tills någonting plötsligt inträffar och utomjordingarna tvingas kraschlanda på den grönskande planeten som utseendemässigt har misstänkt mycket gemensamt med Jorden.

"Titeln är det frö som Nintendo sått för att rädda konsolen, och fortsätter de att göda med lika bra spel i framtiden kommer Wii U vara allt annat än uträknad"

Inget för dig som är skotträdd! Hö hö...

Då de tre protagonisterna givetvis separerades vid kraschen blir mitt första uppdrag att föra samman mina nyfunna vänner. Men planeten jag besöker visar sig snart vara väldigt farlig på natten, så om jag inte lyckas finna någon av kamraterna innan solen går ner tvingas jag återvända till mitt rymdskepp och försöka på nytt dagen efter.

Denna tidspress som ständigt förföljer spelaren är något jag till en början hatar men snart lär mig älska, och som i det stora hela gör äventyret otroligt mycket intressantare att ta sig igenom. När jag utforskar de spännande och vackra trädgårdsmiljöerna med Alph (som är ungefär lika stor som en myra i förhållande till omgivningen) blir det mycket mer spännande när jag ständigt tvingas prioritera för att hinna undersöka planeten istället för att bara lalla runt bland den grönskande naturen utan tidsgräns. Och även om dygnscykeln ibland avbryter mig när det går som bäst blir det desto roligare att återvända dagen därpå för att försöka hinna med ännu fler utmaningar än under gårdagen, som om jag tävlar mot mig själv.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!