Eurogamer.se

Recension: Tales of Xillia

En xillion erfarenhetspoäng senare...

Namcos Tales-serie, som nu spänner över fjorton spel (och ett par uppföljare/sidospår), har av någon outgrundlig anledning aldrig nått samma storhet som Final Fantasy-serien. Delvis lär detta bero på att spelen i väldigt låg utsträckning släppts i USA eller Europa - enbart åtta titlar har översatts och getts ut i väst. Att spelen lider av en smått obegriplig namngivningskonvention hjälper antagligen inte till.

Dock så har de spelen som väl getts ut här fått bra kritik överlag och hittat sin egen lilla skara av dedikerade fans. Både Tales of Symphonia (Gamecube, PlayStation 2), dess uppföljare till Wii och Tales of Vesperia (Xbox 360) brukar nämnas med passion och goda minnen från de som spelat dem.

Men framförallt - på senare år - har de faktiskt totalt utklassat Final Fantasy-serien i både karaktärsgestaltning och handling, något som väldigt många antagligen har missat. Mitt största problem med serien som helhet är att stridssystemet är väldigt speciellt och tar bort mycket av det taktiska elementet som klassiska Square-rollspel oftast har. Detta har dock på sistone mer visat sig vara en fördom.

När Tales of Xillia startar får jag direkt ett val - vill jag spela igenom spelet som läkarstudenten Jude Mathis, eller som den mystiska unga damen Milla?

På senare år har de faktiskt totalt utklassat Final Fantasy-serien i både karaktärsgestaltning och handling

kutscene

Jude och en nyfunnen vän

Valet jag gör får vissa konsekvenser för vart handlingen för mig, och för att fullt ut uppskatta dess komplexitet och för att få insikt i karaktärernas motivationer rekommenderas skarpt två fulla genomspelningar av spelet.

Oavsett vad jag väljer möts Jude och Milla ganska tidigt i spelet - och upptäcker att de har ungefär samma motivation - att förhindra en katastrofal händelse. Rieze Maxia, som världen heter, är uppdelat i två nationer - Rashugal och Auj Oule och en större konflikt mellan dessa är på god väg att bryta ut. I den här världen lever människor och naturandar sida vid sida, i symbios, och det är denna balans som riskerar att rubbas.

Karaktärsgalleriet utgår från dessa två karaktärer och växer sig starkare med tiden - och det är både välkända klyschor som effektivt används (det charmiga, men kanske lömska, hyrsvärdet; den unga skolflickan med en talande docka; barndomsvännen som är så kär i protagonisten) men även ett par nya, innovativa grepp på existerande koncept. Att se världen skildras ur den väldigt speciella Millas ögon är högst underhållande - och kan helt klart rekommenderas.

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!