Eurogamer.se

Krönika: Till försvar för dumma spel

Med rätt glimt i ögat kan även dumhet underhålla

Titt som tätt fastnar vi i den eviga diskussionen om spel är konst. Om något ämnat för masskonsumtion kan vara finkultur, och huruvida det faktum att spelarna delvis interagerar med verket automatiskt diskvalificerar det som kultur. Vissa tyckare anser att interaktionen förstör verkshöjden, det vill säga fråntar verket dess status som konst. Huruvida dessa tyckare har rätt eller fel är såklart upp till var och en att ta ställning till. Det faktum att konst överlag kräver någon form av interaktion, förvisso oftast mer passiv, brukar vara ett argument som försvinner i diskussionen.

Det ovedertagliga faktumet kvarstår - i och med att spelmediet blir äldre, teknik blir enklare och billigare försöker spel i allt större utsträckning beröra oss som spelare, och vissa spel lämnar större avtryck än andra. Precis som med film och litteratur finns det storverk och mindre stora verk. För varje Jules Verné-novell med högtravande, innovativa idéer finns ett hundratals kioskdeckare. Så även i spelens värld. För varje Fez, Dear Esther och Journey får vi dussintals betydligt "dummare" spel.

Och dessa är väl de spel som absolut inte kan räknas som finkultur, egentligen - spelens motsvarigheter till kioskdeckarna och de fläskiga Hollywood-produktionerna, dess B-, C- eller D-filmer. Spel som helt enkelt är så urbota korkade att det är diskutabelt om de har något att tillföra konstdiskussionen alls.

Vi snackar om spel vars handling, karaktärer och spelmekanik är så grundlöst korkade att Gutenberg själv hade vridit sig i sin grav om han vetat om att hans tryckpressar skulle komma att nyttjas till att pressa upp instruktionsböcker till dessa perversioner.

2013/articles//a/1/6/0/7/6/5/8/eurogamer-x55063.jpg

En helt normal dag i Steelport.

Saints Row: The Third (7/10) är ett sådant. Och alla tecken pekar på att uppföljaren, Saints Row IV (8/10), går i precis samma tecken. Nu är The Third inte helt symptomatiskt för klassificeringen "urbota korkat" - inte för att det inte försöker sitt bästa, utan för att utvecklarna faktiskt lyckats balansera någorlunda väl på knivsudden mellan "briljant" och "genomkorkat".

"Gangstrarna har sin egen officiella merchandise och åskådare till horribla brott springer fram och ber om autografer trots att en massaker nyss skett i samma gathörn"

Ett betydligt mer normalt spel hade aldrig låtit handlingen krocka så fundamentalt med allt annat i spelet. Vad som är en alldaglig saga om stridigheter mellan olika gängfraktioner bleknar nämligen i jämförelse med persongalleriet och de aktiviteter som faktiskt utförs i spelet. Till att börja med - de gangstrar som gestaltas i spelet har upphöjts till rockstjärnenivå. De har sin egen officiella merchandise och åskådare till horribla brott springer fram och ber om autografer trots att en massaker nyss skett i samma gathörn.

Men dumheten slutar inte där. Nej, den börjar bara. Vi har till viss del blivit skolade i dumma filmer i Schwarzenegger-skolan, men få saker kunde förberett mig på riktigt hur illa det kunde gå till i ett spel. Burt Reynolds spelar Burt Reynolds, i rollen som borgmästare. Jag menar, det är så bortom metahumor att det är svårt att ta det på allvar.

Och det är lite av ett genomgående tema i det tredje spelet. Allting är så uppskruvat till elva på alla mätare, men de berörda karaktärerna tar det på allvar, eller kanske med en sarkastisk nickning. Det är vardagen i deras lilla värld, och det faktum att vi finner det häpnadsväckande och konstigt - tja, det är ju rent krasst faktiskt vårt problem.

Åsikt: Varför ska jag behålla min Xbox One? Jerry funderar om Xboxens vara eller inte vara Åsikt: Varför ska jag behålla min Xbox One?

Att en så pass sadistisk och märklig karaktär som professor Genki överhuvudtaget existerar - och inte ifrågasätts - är ett tecken på detta allvar. I Saints Row: The Third är han programledare för ett reality-teveprogram där deltagarna tar sig igenom hinderbanor på tid och får bonuspoäng för att skjuta ihjäl människor iklädda färgglada maskotkostymer.

Trots all denna dumhet är det svårt att inte leva sig in i karaktärernas öden, ta upp ett raketgevär och skjuta sönder allehanda bilar eller basejumpa ut från det högsta taket i Steelport med ett leende. Visst, det är inte världens djupaste eller smartaste spel, men det är helt enkelt bara fruktansvärt roligt, i all sin dumhet.

Nu är Saints Row inte det enda spelet som kan lägga beslag på epitetet "Så dumt att det faktiskt är bra". Andra bubblare på listan är 50 Cent: Blood on the Sand, Asura's Wrath, Just Cause 2 och till viss del Far Cry 3.

Har du några exempel på andra spel som är dumma? Spel vars handling eller spelmekanik är så nonsensisk att det borde vara ett genomuselt spel, men som du likväl ändå inte kan låta bli att spela eller dra på smilbanden åt?

Kommentarer

Skapa ett konto

ELLER