Eurogamer.se

Recension: Rayman Legends

En försenad Rayman gör sin entré

Rayman Origins dök upp i min värld nästan från ingenstans för knappt två år sedan. Jag blev alldeles till mig i trasorna och gav det höga betyg. Då tyckte jag att dess enda stora "problem" var att det inte riktigt nådde till Little Big Planets enormt högt lagda ribba. Frågan är alltså om Rayman Legends lyckas där Origins snubblade på mållinjen?

Historien utspelar sig 100 år efter det första spelet. Rayman och hans vänner sågar stockar med den falska föreställningen att ondskan kuvats. Samtidigt börjar mardrömmarnas varelser att ta över världen och till slut finns ingen annan hjälp än att väcka våra sömniga hjältar.

Först vill jag gratulera Ubisoft till att ha lyckats med något jag tidigare gnällt på. De har lyckats få till en bra svensk textning av spelet. De verkar ha struntat i automatöversättningen och faktiskt låtit en mänsklig översättare få hitta på egna svenska titlar på banor och annat i spelet. Resultatet är titlar som "När vingarna viskar mitt namn" och "Stora fågel röd", så jag ska inte säga att alla översättningar är klockrena men det ligger iallafall en mänsklig hand bakom arbetet. Tumme upp!

Speltekniskt har det inte skett någon jätteförändring. Det är fortfarande ett tight plattformsspel där vattenbanorna känns lite trögjobbade och rytm är din absolut bästa kompis. Störst nyhet är spyflugan Murfy vars uppgift är att hjälpa till genom att förändra banorna så att hjältarna kan ta sig fram. Om du spelar Rayman Legends via Vita eller Wii U kan en annan spelare styra Murfy.

Murfys inverkan på banorna gör att jag måste tänka ett steg längre och kasta mig mot plattformar han ännu inte frammanat. Det skapar ett annat djup och blir rejält stressigt speciellt mot slutet av spelet. Samtidigt känner jag mig som en dubbelt så skicklig plattformshoppare när banorna är besegrade.

Rayman Legends är minst lika finurligt, knasigt och positivt skrattretande som sin föregångare.

2013/articles//a/1/6/1/0/4/6/1/eurogamer-qs1pi6.jpg

Flygande brödrostar, Rayman!

Designmässigt har det dock gjorts en liten försämring. Vanlig hederlig 2D-animering har bytts ut till en mindre charmig 3D-hybrid. Det är fortfarande ett 2D-spel, men många av fienderna och alla spelbara karaktärer har fått en 3D-touch som jag inte gillar lika mycket. Det skapar ett annat bilddjup på några ställen, men charmen överlag minskar något.

Charmen är trots detta en mycket framstående egenskap. Rayman Legends är minst lika finurligt, knasigt och positivt skrattretande som sin föregångare. Självhelande jättetårtor, lavaavstötande guacamole och kycklingförbannelser är vardagsmat. Charmen gör att det oundvikliga nötandet känns roligt istället för frustrerande. En brasklapp är att det inte är det högsta intellektuella nivån på humorn, men om du tycker att galaktiska grisrövar är roligt är detta spelet för dig.

Rayman Legends är kryddat med populärkulturella referenser. Rayman måste exempelvis navigera förbi lasrar till musik hårt inspirerad av den nordafrikanska danshybrid Vincent Cassel utför capoeira-inbrott till i Ocean's Twelve. Dessutom blir inget spel sämre av ett Terminator 2-skämt, även om exakt samma skämt utfördes bättre i Castle Crashers.

Spelet får mig att bli förbannad, men på precis rätt sätt. Mina misslyckanden och direkt påföljande blodtrycksförhöjning sker nämligen inte på grund av dålig spelfysik, -kontroll eller bandesign, istället är orsaken oftast tappad koncentration eller dålig analys. Jag vet att det är för att jag slarvar som jag tvingas spela om och om och om igen. Flera gånger upptäcker jag att den minst komplicerade lösningen är den bästa, men den kan vara svår att hitta när man hastar för mycket.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!