Eurogamer.se

Recension: Puppeteer

Hela världen är en scen

Hela världen är en scen, myntade William Shakespeare i den korta pjäsen "As you like it". Jag vet inte om barden kunde föreställt sig vad Japan Studio skulle göra med det mantrat ett antal århundraden senare.

Puppeteer utspelar sig nämligen helt och hållet i teaterform - från scengolvet till de tydliga ridåerna i kanterna av skärmen. Bakgrunder, karaktärer och miljöer ser ut som dockteater och rekvisita på ett väldigt övertygande sätt och övergångar mellan "scener" sker genom att scendekoren kollapsar och byts ut. En teatralisk berättarröst förklarar tydligt och inlevelsefullt vad det är för resa vi ska ge oss ut på - och publiken skrattar, applåderar och hejar på oss under resans gång.

raket

Rekvisitan hänger i snören

Pjäsen som berättas handlar om den lilla pojken Kutaro. Omständigheter utom hans kontroll har lett honom till en besvärlig punkt i tillvaron - han är fast på månen, i dockform och saknar ett huvud. En ganska opraktisk situation överlag men något han snabbt lär sig komma underfund med. Turligt nog kan han plocka åt sig andra saker som kan fungera som huvud - små julgranar, dödskallar och insekter.

Det faktum att kulisserna både är där som pynt och hinder att klippa sönder gör mycket för att tillföra ett mått av djup.

Bakgrunden till hans obehag är att en nefarisk björn, Månbjörnskungen, har tagit kontroll över månen i en infernalisk plan att fånga barnasjälar. Och Kutaro hamnade mitt i korselden, transformerad till en docka, ämnad att tjäna björnen, som så många andra som kidnappats.

En välvillig häxa och hennes spökkatt Ying-Yang förklarar läget för Kutaro, och ber honom återställa balansen på månen. För att kunna ge sig på Månbjörnskungen behöver månprinsessans kraft återställas och ett par magiska artefakter måste insamlas. Enbart beväpnad med sitt skarpa sinne, sin oändliga entusiasm och energi skickas Kutaro ut på det stora uppdraget att rädda månen, de kidnappade barnen och månprinsessan. Första målet - att hitta den magiska saxen Calibrus.

Pjäsen är uppstyckad i ett antal olika akter, och varje akt är i sin tur ytterligare uppdelad i ett par mindre delar. De olika akterna utspelar sig i vitt skilda miljöer - lummiga skogar, sandiga öknar, frysande tundror och yttre rymden. Vem visste att månen hade så pass varierade klimatzoner?

snowy

Vem visste att det snöade på månen?

Saxen Calibrus blir till stor del Kutaros (och spelets) bästa allierade och räddning. Puppeteer hade lätt kunnat bli ett alldeles för grundläggande och ytligt plattformsspel (i stil med Little Big Planets kampanjläge), men det faktum att kulisserna både är där som pynt och hinder att klippa sönder gör mycket för att tillföra ett mått av djup. För att inte nämna en visst mängd av humor, charm och absurdism.

Allting som ser ut att vara klippbart är nämligen klippbart. Det tog ett tag innan jag förstod exakt vad det innebar, och ett par svordomar och handflator mot pannan när jag i ren dumhet fastnat någonstans och inte begrep hur jag skulle kunna ta mig vidare. För det är inte särskilt logiskt att moln kan klippas sönder med en sax, eller att jag genom att klippa sönder dessa moln kan fortsätta röra mig uppåt? Men så är logiken i Puppeteer - det finns ett par grundläggande sanningar i dess världsbild och det är åtminstone konsekvent i sin galenskap.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!