Eurogamer.se

Recension: Grand Theft Auto V

Läs vår recension av årets största spel!

Om Rockstar tagit till sig en sak från kritiken med Grand Theft Auto IV så är det att spelet saknade innehåll när kampanjen tog slut. Liberty City var en fantastisk plats som innehöll mer på ett enda kvarter än många öppna världar lyckats fylla i en hel stad, men när Niko fått sin hämnd fanns det inte mycket mer att göra än att vänta på expansionerna.

Grand Theft Auto V är därför en välkommen överreaktion på detta. Rockstar har fyllt Los Santos och de omgivande öken- och bergsområdena med mer innehåll än som får plats i en handfull recensioner. Jag är inte säker på att det här känns som den största öppna världen hittills i serien, men skälet till det är nog att resorna inte längre är något problem. Oavsett vilket är det fullproppat med helgalna händelser, föremål att köpa och stjäla, slumpmässiga ögonblick och skumma typer som kräver din uppmärksamhet. Och sedan har vi såklart GTA Online, den ständigt växande och beständiga flerspelarkomponenten som ska släppas kostnadsfritt i början av oktober.

Men de här många aktiviteterna (som täcker in allt från sopdykning till skydiving) har inte stått i vägen för Rockstars vilja att bygga upp en enorm värld. Los Santos är en grovhuggen version av Los Angeles som har omvandlats till en tät och underhållande plats. Varje gata har sin egen stil, och många landmärken har tagits från verkligheten (Grauman's Chinese Theatre, Chateau Marmont) eller bioduken (som huset vid vattnet i Dödligt vapen 2) för att sedan mästerligt vävas samman.

1

Du kan bland annat spela tennis, hoppa fallskärm, delta i olika lopp, råna butiker, bärga fordon, jaga rådjur och försöka legalisera marijuana.

Och ovanpå allt detta ligger Rockstars klassiska cynisism som ett tätt lock. GTA 4 dissade skräckinjagande dygnet runt-nyhetssändningar, den amerikanska högern och dokusåpor, men GTA 5 har släppt på bromsen helt. Tv-kändisprogram, självhjälpsguruer, internettroll, hycklande politiker och mänsklighetens sexberoende har alla fått sig en känga. Skämten ligger utspridda överallt i staden, och varenda radioreklam säger åt dig att belåna ditt hus så att du kan berika ditt liv med en ny mobiltelefon.

De må vara självklara mål och GTA tillför kanske inget nytt till diskussionen, men det är fortfarande ovanligt och intressant att se så många absurda och träffsäkra parodier på verkligheten i ett spel. GTA-serien är ofta som bäst när man bara åker omkring i världen, insuper detaljerna och ser hur spelet håller upp en spegel mot saker vi ser varje dag ... och sedan slår folk i huvudet med dem. Stämningen är överväldigande när jag först anländer till Los Santos, och det är en känsla jag inte har haft sedan GTA4 släpptes för fem år sedan. Skillnaden här är att spelet är lika vasst efter 30 timmars spelande.

Men det stora dragplåstret här är Rockstars senaste berättelse om den undre världen, som denna gång kretsar kring tre huvudpersoner som alla har sina egna mål och motiv. Michael är en bankrånare som dragit sig tillbaka, men han har tröttnat på livet i sitt stora hus i Vinewood, där hans fru flörtar med tennistränaren och barnen spelar tv-spel och hänger med slemmiga typer. Då är Franklin mer sympatisk. Han är en ung svart kille med ambitioner och en bästis som helst av allt vill vara en gangster. Trevor dyker upp efter en stund och är en riktigt obehaglig typ. Han dödar folk utan något som helst skäl och är rätt svår att tycka om.

Kommentarer (7)

Skapa ett konto

ELLER