Eurogamer.se

Recension: The Bureau: XCOM Declassified

Byråkratiskt motstånd

William Carter är en plågsamt uttjatad stereotyp. Misslyckad familjefar, men lysande agent. Styvnackat trotsig, men briljant på att få jobbet gjort. Alkoholproblem, hes röst och stel mimik - ändå är han mänsklighetens största hopp.

I The Bureau: XCOM Declassified flyttar den klassiska strategiserien ned perspektivet några grader. Istället för att, som i till exempel XCOM: Enemy Unknown (10/10), axla manteln som den anonyma ledaren som styr nationernas säkerhetsarbete tar jag rollen som en mellanchef. Will Carter är en hemlig agent som snabbrekryteras till det hastigt upprättade säkerhetsorganet The Bureau. Det är en samling av gräddan på moset av amerikansk militär, polis och underrättelsetjänst. På pappret är organisationen tänkt som ett nödvärn mot en Sovjetisk invasion, men som av en händelse passar byrån också utmärkt till att stoppa en rymdinvasion.

Sovjet, ja. The Bureau har vridit tillbaka klockan till tidigt 60-tal. Kommunistskräck, John F. Kennedy och de där kitschiga instruktionsvideorna som Fallout-serien driver med utgör kulisserna för spelet. Lyckligtvis har rymdgänget Mosaic med sig lasergevär och plasmakanoner så M14-karbinen går snabbt att byta ut mot tyngre artilleri.

XCOM Declassified styrs ur tredjepersonsperspektiv i ett system som plankat nästintill allt av Mass Effect. Jag har direkt kontroll över Agent Carter men har också två kompanjoner med mig på uppdragen. De styrs via ett kontrollhjul där det går att aktivera olika färdigheter eller ge order om förflyttning. De kan också klara sig själva, men gör då mindre skada och springer ärligt talat mest omkring som yra höns eller går en laserfylld död till mötes. Det resulterar i alldeles för många turer till kontrollhjulet för att gång på gång utse en ny måltavla eller hitta en ny stenmur att ta skydd bakom. Detaljstyrning eller död är menyvalen.

"I Enemy Unknown vill jag stänga av spelet och sörja en stund när en av veteranerna trillar av pinnen, men i XCOM Declassified rycker jag bara på axlarna"

Kolla in dina taktiska val i The Bureau: XCOM Declassified

Medhjälparna är inga minnesvärda personligheter utan precis som i huvudserien är de rena soldater som rekryteras från XCOM-basen. På sin höjd har de något ostigt replikskifte eller ropar på hjälp när de är under beskjutning. Bonusagenterna finns i fyra klasser - Support, Commando, Recon och Engineer - och precis som i huvudserien kan de gå upp i nivå, lära sig nya tricks och dö. Alltså verkligen dö, för alltid. När en agent har noll i hälsa blöder denne långsamt ut och hinner ingen fram och sprejar sin fallne kamrat med en magisk medicinspray är denne borta ur spelet. Men det blir aldrig lika mycket allvar som i strategispelen. I Enemy Unknown vill jag stänga av spelet och sörja en stund när en av veteranerna trillar av pinnen. I XCOM Declassified rycker jag bara på axlarna - det är enkelt att träna upp en ny förmåga och ärligt talat är det sällan någon dör.

När rymdvarelserna attackerar sitter Will Carter på en militär forskningsförläggning och vaktar en väska med okänt innehåll. Varken han eller den amerikanska befolkningen har någon aning om vad som ska ske. Gigantiska farkoster slår ned i marken, storslagna strukturer byggs upp av invasionsstyrkorna och civilbefolkningen förgiftas via vattnet. Angriparna går under samlingsnamnet Mosiac och utgörs av ett gäng olika sorters rymdvarelser. När Will Carter, utan väska men med nyvunna superkrafter, väl lyckas stappla in i XCOM-bunkerns säkerhet har fienden redan gjort fullt kaos nationen över.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!