Eurogamer.se

Recension: Total War: Rome II

Kejsarens nya kläder

Det första Rome Total War (som ordföljden var då) var möjligtvis det bästa Total War-spel som Creative Assembly lämnat ifrån sig. Sedan dess har spelmodellen polerats och omprövats i flera olika utgåvor och det utmärkta Total War: Shogun II (9/10) skruvade upp mina förhoppningar rejält inför Rome II.

Det märks också tydligt att utvecklarna varit väl medvetna om vilka förväntningar som funnits och därför tagit i från tårna för att göra Rome II bättre, större, snyggare och mer än vi sett hittills i något Total War. Problemet är bara att ibland kan även goda intentioner sätta krokben för slutupplevelsen.

1

De storslagna striderna är lika maffiga som i filmerna på bio

Den som har spelat något av de tidigare spelen kommer snabbt att känna igen sig i upplägget med den omgångsbaserade strategiska kartan, där truppförflyttningar oundvikligen leder till maffigt cineastiska realtidsstrider. Som sagt är allt större och snyggare här. Det går att välja mellan mer än tio olika nationer att spela och kartan sträcker sig över hela Europa, ned till norra Afrika och bort mot västra Asien. Allt är uppdelat i små regioner och allt är rikligt utsmyckat med städer, träd och bergskedjor. Nytt och välkommet här är också att upp till fyra stadsregioner tillsammans bildar en provins.

"Även om kartan är stor och ger sken av frihet är den egentligen mest ett väv av korridorer mellan skogar och bergskedjor."

Det som är bra med provinssystemet är att det är lätt att administrera uppbyggandet och hanterandet av fyra städer på en gång när allt bakats ihop i en gemensam provinsmeny. Du kan med andra ord bygga alla fyra städers enheter på en gång utan att behöva gå in på varje enskild stad. Dessutom känner i alla fall jag ett visst driv i mina erövringar av det här. Har jag två städer i en provins så blir mitt självklara mål att ta de resterande innan jag attackerar något annat.

Från kampanjkartan sköter jag både truppförflyttningar och de mer administrativa delarna av mitt imperium. Det är också här de första flagorna på spelets vackert målade yta börjar synas. Även om kartan är stor och ger sken av frihet är den egentligen mest ett väv av korridorer mellan skogar och bergskedjor. Det finns för det mesta bara en punkt där jag kan ta mig över till en grannregion, vilket såklart ger begränsade strategiska möjligheter.

Även om vissa saker förenklats är det minst lika mycket eller mer som blivit mer invecklat i den administrativa delen av spelet. Diplomatin och det politiska systemet har har getts fler alternativa vägar men i mångt och mycket känns det som minimala variationer som leder till samma resultat ändå. Jag uppskattar dock att jag numera kan be allierade att hjälpa mig attackera vissa mål.

Snart inser jag att jag tänker mindre och mindre på de mer administrativa delarna av spelet trots att jag måste göra mängder av val hela tiden. Valen blir helt enkelt för många och det är sällan de känns betydelsefulla. Ett tydligt exempel är de små textäventyr om olika personer som dyker upp ibland. Jag gör några val och får en "poäng" på slutet men personen ifråga kan mycket väl hända att jag aldrig hör talas om igen.

Lanseringstrailern

Några andra val jag hela tiden måste göra som också snabbt blir oengagerande är valet av uppgraderingar när generaler och arméer blivit tillräckligt erfarna. För arméer är uppgraderingarna någorlunda små, kanske mina avståndsenheter får göra ett par procent mer i skada. Märkligt nog verkar dessa uppgraderingar vara kopplade till arméns namn för även om jag lyckas fly en strid med enbart några få överlevande soldater så kan jag bara fylla på med nya enheter. Dessa nya enheter har då samma uppgraderingar som de erfarna enheter som nyss blev utplånade. Det med andra ord ingen större risk att förlora en erfaren armé ens om man går i strid mot en helt överlägsen fiende.

Med generaler är det dock precis tvärtom. De uppgraderingar jag får välja för generalerna verkar först betydelsefulla men det är sällan de kommer till någon större användning då generalerna dör som flugor. Inte i strid såklart. Inte ens av otaliga lönnmordförsök från fiender. Däremot dör de snart av ålderdom och deras uppgraderingar försvinner. Lite senare i spelet när det börjar bli många arméer och många generaler behöver jag byta ut de döda härförarna var och varannan omgång.

Jag kanske ältar det här men det blir ett riktigt problem att så pass mycket av det spel som sker på den strategiska kartan blir oengagerat klickande eftersom det verkar som Creative vill att vi ska lägga mer och mer fokus på den delen av spelet. Det är nämligen där de flesta förändringarna ligger och realtidsstriderna är generellt mycket kortare än de har varit tidigare eftersom moralen räknas annorlunda och varje enskild enhet har lättare att bryta ihop.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!