Recension: Lost Planet 3

En förlorad spelserie

"Jim Peyton är en vanlig knegare på en isplanet långt ute i rymden och hans jobb är att styra gigantiska robotar i reparationsarbeten ute i den bistra kylan..."

Under min barndom var Capcom ett namn förknippat med de allra bästa och mest omtalade spelen på marknaden. Riktigt så ser det inte ut idag, tillsammans med stora delar av den japanska spelbranschen famlar företaget sedan länge i mörkret i sina försök att hänga med i tiden

Lost Planet 3, ett spel som känns lösryckt från en serie som inte var någon höjdare från första början, är ett perfekt exempel på denna identitetskris.

Det är ingen av Capcoms egna studior som ligger bakom produkten, istället har en västerländsk spelutvecklare hyrts in i form av Spark Unlimited. Så har Capcom hållit på ett tag nu med extremt blandade resultat, den röda tråden är hur som helst att företagets serier blivit otroligt spretiga. Den enda från moderbolaget som varit någorlunda direkt involverad i Lost Planet 3 är Kenji Oguro, en av seriens skapare, men exakt hur mycket tid han ägnat projektet är oklart.

Den tredje delen i rymdskjutarserien är tänkt att vara någon slags prolog till det första spelet. Huvudrollsinnehavaren Jim Peyton är en vanlig knegare på en isplanet långt ute i rymden och hans jobb är att styra gigantiska robotar i reparationsarbeten ute i den bistra kylan.

Det bisarra är att stora delar av spelupplägget bygger på just dessa arbetsuppgifter. Ofta handlar det om att ge sig ut och fixa något ute i kylan, men naturligtvis dyker det upp gigantiska rymdvarelser som gör jobbet ofantligt mycket svårare. Konceptet skulle förstås kunna vara intressant, men i det här fallet är det mest frustrerande och jobbigt.

"Sorgligt nog är min stora, häftiga robot nämligen totalt värdelös i strid."

1

Så här kul är det inte alltid att spela Lost Planet 3.

Sorgligt nog är min stora, häftiga robot nämligen totalt värdelös i strid och helt bedrövligt klumpig. Istället sker majoriteten av bataljerna till fots, ett designval som är knepigt att förstå. En av de stora behållningarna från tidigare delar av serien förpassas alltså till att agera transportfordon och gör något enstaka inhopp i form av tråkiga, förinspelade händelser med tajmade knapptryckningar.

Jobbtemat fortsätter med att Jim alltid återvänder hem till basen för att snacka ihop sig med sina medarbetare mellan uppdragen. Basen agerar en slags hubb för banorna och flätar ihop både handling och spelvärld på ett ganska fint vis. Jim ringer ofta hem till sin fru och familj på jorden och dessa sekvenser känns ibland till och med hjärtvärmande i sin vardaglighet, de är åtminstone jämförelsevis välskrivna och välspelade.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!