Eurogamer.se

Recension: Beyond: Two Souls

Bortom denna spelvärld

Jodie Holmes har hela sitt liv haft en osynlig kompis. Eller kompis är kanske att ta i. Aiden är nämligen någon slags kombination av husdjur, poltergeist och tjurig livspartner. Tillsammans kan de bland annat se visioner av det förflutna, utöva telekenesi och se genom väggar. Då de dessutom är en bevisad koppling till det övernaturliga blir de ett hett villebråd för forskare och hemliga organisationer.

Speltekniskt är Beyond: Two Souls ett peka och klicka-spel där jag styr både Jodie och Aiden. Det går att spela ett samarbetsläge med två kontroller eller via iPad men egentligen är det mer av ett stafettspelande då Jodie och Aiden aldrig kontrolleras samtidigt. Spelmekaniken är mycket enkel. Förutom navigerande genom avgränsade utrymmen är alla kommandon plats- eller kontextspecifika. Du kan till exempel bara skjuta fiender när du står på rätt ställen och när du väl gör det går inte att missa. Valfriheten är också extremt binär och spelandet går i princip ut på att bocka av ett antal handlingar i varje rum.

1

Spelmekaniken imponerar inte...

I dialogerna går det ibland att välja bort alternativ, men oftast handlar det egentligen bara om vilken ordning meningarna sägs. Nu spelar förstås valen in för hur handlingen fortskrider, men slutresultatet är nästan alltid samma sak. Quantic Dreams låter dig välja hur mycket av deras historia du ska uppleva och hur anslaget är, men din inverkan är egentligen liten.

"Speltekniskt är Beyond: Two Souls ett peka och klicka-spel där jag styr både Jodie och Aiden."

Beyond: Two Souls är kort, det tar inte mer än fem till sex timmar att spela igenom, och det är kanske det lättast forcerade fullängdsspelet jag stött på i den här spelgenerationen. Även på den högsta svårighetsgraden döpt "jag har spelat spel förut" tar spelet hand om det mesta. Mina slappa reflexer eller otajmade knapptryckande är aldrig anledningen till att jag vill spela om en sekvens och misslyckande är i princip omöjligt om jag inte aktivt försöker göra fel.

Jodies öde

Det finns egentligen två anledningar till en eller ett par genomspelningar av Beyond: Two Souls. Den första är den på flera ställen jobbiga men också spännande och starka berättelsen. Den sträcker sig över flertalet genrer och gör de bättre än många spel som bara fokuserar på en kategori. Skräcken är läskigare, kärleksscenerna är mer romantiska, den sociala kommentaren skär hårdare, actionscenerna är mer adrenalinfyllda och de lugna partierna är mer harmoniska än många andra tv-spel.

På en makronivå är det lite förutsägbart. Främst då Quantic Dream trillar i ett par genregropar när de försöker berätta sin historia. Utan att avslöja för mycket så är vissa karaktärsark lätt igenkända från framför allt science fiction-skräck. Men trots att slutknorren involverar en av mina absoluta hatobjekt vad gäller slutförklaringar så är jag ändå nöjd med hur säcken till slut knyts ihop.

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!