Recension: Arma 3

Bohemisk ultrarealism

Realism är något som hamnat mer i fokus ju kraftigare spelmotorerna blivit genom åren. Allt som oftast får emellertid det verklighetstrogna ta ett steg tillbaka så fort det inkräktar för mycket på spelbarheten. Arma 3 struntar i det sistnämnda och låter simuleringen stå i första rummet precis hela tiden.

Där ett skott i benet i Call of Duty går att skaka av på några sekunder kan det i Arma 3 ofta betyda slutet, alldeles säkert för uppdraget och troligen också för soldatens liv. Att lyckas skapa någon slags balans där spelaren inte misslyckas precis hela tiden är därmed oerhört svårt, men Bohemia lyckas faktiskt relativt bra den här gången.

1

I tidigare Arma-spel upplevde jag att produktionsvärdena slog stora hål på de ambitiösa spelidéerna. Vapnen saknade fysisk tyngd och lät dessutom grymt ihåligt och tråkigt. Karaktärsmodeller och miljöer var därtill tämligen detaljfattiga och trista.

I Bohemias nya krigssandlåda möter jag ett helt annat kvalitetsintryck, världen är fylld av komponenter som alla är försedda både med högupplösta texturer och verkar påverkas av fysik på ett vettigt sätt. Framförallt har allting fått en helt annan tyngd och jag får en mycket starkare inlevelse när jag avfyrar mina krigsredskap.

Trots dessa förbättringar kan jag inte riktigt bli vän med den bråkiga och svåra kontrollen. Allting tar en väldans tid och varenda moment behöver vara genomtänkt och utföras i rätt tid. Bara att ladda om sitt vapen känns som det tar uppåt tio sekunder och kan därmed utan problem innebära döden om det inte görs vid rätt tillfälle.

2

Bohemia har återskapat de grekiska öarna Lemnos och Stratis i sin helhet.

Det tar lång tid för mig innan jag kan skaka av mig känslan från de flesta andra förstapersonsskjutare, men när jag börjar lugna mig bär mitt tålamod frukt. Plötsligt lyckas jag faktiskt övervinna motståndare och rädda livet på kamrater lite då och då. Adrenalinet pumpar och när allting klaffar infinner sig en otroligt tillfredsställande känsla av bragd och hjältedåd. Inlevelsen är fantastisk och jag blir enormt rädd om livhanken.

Baksidan av realismmyntet är fortfarande alla abrupta och irriterande tillfällen då det saboterar flytet. 30 minuters metodiskt och välutfört arbete kan tillintetgöras av några sekunders ouppmärksamhet. Ibland är det så illa att en liten buske gör att jag råkar ha sönder mitt fordon och jag blir tvingad att ta mig fram till fots i vad som känns som evigheter. Vid dessa tillfällen är Arma 3 ofantligt tråkigt och all autenticitet i världen kan inte rädda det.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!