Recension: Air Conflicts: Vietnam

Jag ska köpa luft under vingarna

Varje gång jag startar upp ett flygspel så är jag övertygad om att det kommer vara precis lika häftigt som filmerna Top Gun och Battle of Britain lärde 10-åriga mig att flygstrider ska. Hitills har dock de flesta gjort sitt bästa för att ta ner mig på jorden igen. Kan Air Conflicts: Vietnam ha bättre luft under vingarna?

Spelet börjar med en introduktion i hur flygplanet hanteras och redan här uppstår viss turbulens. Med tangentbord och mus är det nämligen riktigt besvärligt att kontrollera styrningen. Med handkontroll går det betydligt bättre att styra både flygplan och helikoptrar men brist på ordentlig fysik gör ändå att flygkänslan sällan infinner sig. Visserligen är det här ett arkadspel men när jag flyger baklänges med min helikopter samtidigt som jag tippar ned nosen så är inlevelsen långt borta.

Kampanjen följer krigets utveckling från början till slut och varje uppdrag är uppdelat i flera mindre sektioner som skiljer sig en hel del åt. Jag gillar det varierade upplägget som ger korta och snabba delmoment att klara. Tyvärr är vissa av dem så snabbt avklarade att de känns helt onödiga. I vissa uppdrag bekämpas motståndet i några delmoment vilket lämnar andra segment helt utan utmaning.

Mellan varje uppdrag så får jag ta del av brevkorrespondens mellan protagonisten Joe Thompson och dennes familj där hemma. Det är ett indirekt sätt att lära känna huvudpersonen och jag gillar hur breven i väl avvägt tempo gestaltar hur den amerikanska befolkningen gick från att tro på kampen mot kommunismen till att vilja avsluta kriget innan fler söner gick förlorade.

Det är just när det gäller att förmedla sitt tema, vietnamkriget, som spelet gör sin starkaste insats. När min attackhelikopter dundrar över en regndrängt djungel och Creedance-inspirerad musik ljuder i lurarna så känner jag mig på plats i min Hollywoodskapade bild av vietnamkriget.

Tyvärr gör spelet ett betydligt sämre jobb på många andra fronter. Grafiken är godkänd men inte mycket mer än så. Inte heller röstskådespeleriet är något vidare. Det är dock saker jag i många fall kan ha överseende med om spelet levererar mekaniskt. Det gör tyvärr inte Air Conflicts: Vietnam.

Själva luftstriderna får i alla fall godkänt och i de bästa stunderna är det underhållande att jaga och spränga fiendeplanen. De har även lagt till ett visst erfarenhetssystem som gör att övriga piloter i min skvadron får erfarenhet och blir, i alla fall i teorin, bättre efter varje uppdrag de varit med i och överlevt.

Jag skriver "i teorin" eftersom mina medpiloter egentligen är ett helt meningslöst tillägg. Efter strax över tio timmar med spelet kan jag inte säga med säkerhet att de andra piloterna en enda gång har lyckats skjuta ner något fiendeplan. Allihop cirkulerar runt i skyn och väntar på att jag ska ta över kontrollen. När jag får slut på ammonution eller blir nedskjuten så byter jag till nästa plan. De blir bara en sorts cirkulernade extraliv eller ammunitionslådor.

Det finns ett flerspelarläge med lite olika spellägen som kunde varit intressanta om det inte vore för att det inte finns några andra spelare. Varje gång jag provat har serverlistan ekat tom.

Air Conflicts: Vietnam vill antagligen vara ett snabbt och lättspelat actionspel men känslan är mer att det är tunt och oengagerande. Det finns kanske inte så mycket mer än några buggiga uppdrag och de inkompetenta medpiloterna att verkligen ogilla spelet för. Men det finns inte heller något som motiverar mig att spela det. Vietnamkänslan finns där men för allt annat finns det betydligt bättre alternativ idag.

4 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Air Conflicts: Vietnam Mattias Holmberg Jag ska köpa luft under vingarna 2013-10-21T12:30:00+02:00 4 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!