Eurogamer.se

Recension: Pokémon X/Y

Måste fånga alla. Igen.

Jag och Pokémon-serien har en lång historia som börjar någon gång i slutet på 90-talet då jag köpte Pokémon Blue till min monokroma Nintendo GameBoy. Trots en initial attraktion kom vi inte alltid överrens, vilket har lett till ett märkligt av- och på-förhållande där vi får återfall ungefär en gång per hårdvarugeneration. Länge har luften surrat av förväntan inför Pokémon X/Y och jag är inte svårflörtad. Det var dags för en date med en gammal flamma.

Jag minns vår förra romans, Pokémon Diamond/Pearl, ett stycke okänd mark att utforska på den vid tiden nya plattformen Nintendo DS. De dubbla skärmarna var spännande, wifi-kopplingen öppnade möjligheter för byte av Pokémons över internet, vi stormade intensivt för varandra innan attraktionen föll tillbaka.

Detta var nu sex år sedan och jag är till en början lite osäker på vad jag ska förvänta mig. Vi har båda träffat andra sedan det begav sig och jag kan inte låta bli att undra om det kommer vara som det brukar.

Oj, vad snygg du är. Vacker polygongrafik, stundtals i smakfull 3D och behagliga animationer. Lite som en tecknad film, ett klart uppsteg från Diamond/Pearls fortfarande pixelbaserade grafik. Det pirrar lite i magen.

kartish

Liksom alltid tar det sig en början med en ung pokémontränare, vars utseende spelaren denna gång får visst inflytande över. Det ges några illa dolda svepskäl för att locka dig ut i världen för att besegra alla de kända pokemontränarna och göra dig ett namn som den bästa av dem alla. Men vem ställer frågor om motiv på en date?

Dessutom så är den diskussionen ganska snart avklarad. Punkterna på kartan passeras på ett tio-tal timmar, lite beroende på hur mycket tid som ägnas åt utforskande på vägen. Därefter öppnar sig samtalet för vad som än faller sig naturligt, men egentligen så vet vi båda vad det hela handlar om.

718 Pokémons och förväntan är att jag ska samla alla. Det är en diger uppgift, men vi har båda varit här tidigare och lärt oss trick och knep för att strömlinje forma upplevelsen. Och så är det den där grafiken, det är svårt att bortse från den.

Förbättringarna är många, om än huvudsakligen evolutionära. Gränssnittet är snyggt och färgglatt och det känns som det alltid varit såhär innan ens en timme passerat. Jag förvånas stundtals över hur lite vissa saker ändrats, men det heter å andra sidan att det är svårt att lära gamla hundar nya trick.

Ingenting kommer gratis utan allt måste lockas fram. Hanteringen av inventariet, det ständiga köpandet av botemedel mot allsköns statuseffekter, skyfflandet av Pokémons mellan datorsystemet och fickan. Har vi inte varit igenom detta tillräckligt många gånger? Finns det inte viktigare saker att lägga tiden på?

Men tankarna på dessa små irritationsmoment tynar bort när väl musiken börjar spela och det bjuds upp till dans. Vi kör igenom de gamla godingarna och provar sen lite nya danssteg. Pulsen ökar.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!