Eurogamer.se

Recension: Dying Light

Alex har lekt huvud och spade i zombie-sandlådan Dying Light

Techland heter den polska utvecklaren som kanske mest är ihågkommen för sin western-skjutare Call of Juarez och framförallt zombie-slaktaren Dead Island. Det sistnämnda står för de klart tydligaste beröringspunkterna om Dying Light skall liknas vid något annat. Med Dying Light har dock Techland vridit upp tempot till max och levererar, det övertrötta kulturfenomenet Zombies till trots, allt det som Dead Island borde varit.

Det är en rent ut sagt fantastisk känsla att skaka av sig en skara moshjärnor genom att kasta sig ut från en högre avsats ner på ett, gärna rasande, tak.

Upplägget rent spelmässigt är tämligen likartat jämfört med "föregångaren" Dead Island. Vägarna är givetvis kantrade av blodtörstiga odöda och för att överleva gäller det att ta till de tillhyggen du kan hitta, men också framförallt - använda dig av miljön för att ta dig fram snabbt. Det visar sig att spelets huvudperson Kyle Crane är en helt ovetande talang på hustakhoppande, vilket gör framkomligheten i miljöerna till en dans. I fullaste fart skuttar du fram över takåsar, bussar och till och med över zombierna själva för att nå dina på kartan utstakade mål. Den gamla youtube-flugan parkour står med andra ord för spelets stora twist, eller gimmick för den cyniske. Hur du än väljer att se på fenomenet i sammanhanget är det svårt att säga annat än att det funkar helt enastående i en zombie-kantrad spelvärld. Det är en rent ut sagt fantastisk känsla att skaka av sig en skara moshjärnor genom att kasta sig ut från en högre avsats ner på ett, gärna rasande, tak. Eller att använda valfri zombie-skalle som trampets när du omringad behöver fly iväg till en högre, och därför ofta fredligare plats. Användandet av stadens vertikala förutsättningar ligger på en lagom jämn nivå vilket är spelets kanske största styrka. Det vill säga, spelet tar dig ibland upp till hiskeligt höga höjder vilket leder till ett magsug som Assassin's Creed bara kan drömma om. Dessa luftutflykter sker dock inte så ofta att de tjatas ut, utan kryddar mest spelets redan kittlande parkour-inslag.

1

Att highfiva dessa figurer rekommenderas ej.

Spelets andra twist sker nattetid. När solen gått ned (vilket märkligt nog alltid sker redan klockan 21) kryper nämligen Harrans mest otäcka varelser upp från sina katakomber, och med avsikt att ge dig kronisk insomnia. Allt blir mycket farligare när mörkret faller -vilket också belönas rejält för den nervtålige (eller kanske våghalsige) i form av duplicerade erfarenhetspoäng. Dessa poäng tjänas för att låta Crane, i tidstypisk anda, förbättra sina färdigheter under spelets gång. Även om jag inte skulle kalla Dying Light för ett rollspel så finns dess kännetecknade element med för att hålla spelintresset vid liv, vilket fungerar tämligen väl. En så akrobatisk utövande spelkaraktär har givetvis många områden att förbättra och även om utvecklingsträdet kunde varit större så finns, bortsett från klassiker som längre uthållighet och bättre hälsa, förmågor som till exempel den wrestling-doftande dropkicken att låsa upp.

Även om det knappast är någon större överraskning att en stor del av spelandet består av att dräpa vandrande köttsäckar, så är det ofta faktiskt bättre att lägga benen på ryggen när dessa, ibland dessutom snabba, äckelpäckel gör sig påminda. De tål nämligen sinnessjukt mycket skada. När du väl måste ta till våld så fungerar det dock överlag bra. Enda anmärkningen är att vapnen, som består av tillfälliga tillhyggen, är lika sköra som ihoprullade morgontidningar. Även om detta skapar en viss nerv är det också frustrerande att gång efter annan vara tvungen att reparera eller rent av byta ut dessa.

3

Ett äpple någon? - GRANATÄPPLE!

Att blicka ut över den vackra förödelse som utgörs av staden Harran är fängslande. Och bäst av allt - alla platser du med blicken endast kan ana går att besöka.

Grafisk sett är Dying Light en imponerande uppvisning och känns verkligen som något som inte hade varit möjligt på förra generationens spelplattformar. Att blicka ut över den vackra förödelse som utgörs av staden Harran är fängslande. Och bäst av allt - alla platser du med blicken endast kan ana går att besöka. Ritavståndet som med andra ord är något i hästväg, motiverar också spelets förnöjelse med att rulla på i hyfsat stadiga 30 bildrutor per sekund (även om bilden vid ett fåtal tillfällen hackar rejält). Men det kanske mest munvattnande för den som gillar vackra saker i allmänhet och bra grafik i synnerhet, är skuggjobbet. Skuggorna som exempelvis Harrans byggnader och träd lämnar efter sig ser nämligen så makalöst realistiska ut att Dying Lights faktiskt riktigt fula ansiktsmodeller helt glöms bort. Spelets trevliga musik är inget som armbågar sig fram för att höras, vilket är bra. Inte minst när den sätter stämningen med en och annan Blade Runner-doftande tongång.

2

Staden Harran bjuder på en och annan potentiell skrivbordsbakgrund

När vi ändå är inne på ansikten kanske vi skall gå in närmare in på handlingen och de figurer Dying Light porträtterar. Vi stiftar bekantskap med den i sammanhanget högst traditionella Kyle Crane. Iklädd rollen som infiltratör tilldelas Crane uppgiften att lägga vantarna på de uppenbarligen ovärderliga dokument som finns någonstans i det zombie-infekterade Harran. Men när Crane tidigt stiftar bekantskap med några överlevare tvingas han ifrågasätta denna agenda för att istället se till de överlevandes bästa. Även om det händer att den av Roger Craig Smith (mest bekant från de senaste Resident Evil-spelen) spelade protagonisten häver ur sig en och annan minnesvärd glosa så är manuset spelets förmodligen svagaste punkt. En rejält klichéfylld "mannen mot världen"-berättelsen om den elake skurken, svek och dubbelspel som aldrig lyckas stjäla fokus från spelvärlden. Precis tillräckligt intressant för att inte få spelaren att springa bort sig i den lagom stora spelvärlden i ren glömska.

I slutet av dagen är handlingen mest en godkänd ursäkt att få oss att upptäcka Harrans alla skrymslen och vrår, men en mer The Last of Us eller The Walking Dead-tänkande berättelse hade kunnat göra Dying Light till ett oförglömligt mästerverk. Även om spelet inte helt oväntat mestadels kretsar kring män så känns spelet inte så där överdrivet macho som många actionspel tenderar till att vara. De grabbiga affischerna med bikiniklädda plastikolyckor hade dock gärna fått saxats helt, även om de tack och lov är sällan förekommande.

Dying Light är en spelupplevelse som lyckas med det mesta för att trollbinda spelaren med sin fängslande atmosfär och sitt sanslöst höga tempo. Årets hittills mest givna köp.

Recension: Dying Light Alex Pettersson Alex har lekt huvud och spade i zombie-sandlådan Dying Light 2015-03-02T00:04:00+01:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!