Eurogamer.se

Recension: Valiant Hearts: The Great War

Första världskriget som schizofrent pusseldrama.

Det kom väldigt nära att vara något riktigt speciellt. Riktigt nära. Tyvärr så stannar det vid att bra intressant och inte mycket mer.

Det är få spel som ens påstår sig handla om faktiska krig och dess fasor. Det är ännu färre spel som försöker porträttera Första Världskriget. Ubisoft och deras Montpellier-studio gör ett tappert försök med just detta men fumlar dessvärre halvvägs.

Valiant Hearts: The Great War är ett tvådimensionellt pusselspel som utspelar sig under det första världskriget. Vi får följa fyra olika karaktärer, varav de två första handlar om Karl och hans svärfar Emile. De båda illustrerar en familj som slits isär av kriget; Karl kallas tillbaka till sitt hemland, Tyskland, medan Emile blir soldat för den franska armén. Deras två historier är den huvudsakliga emotionella kärnan i spelet och att följa deras öden visar två sidor av en konflikt som inte bara var svart och vit. Problemet med berättelsen kommer från resterande karaktärer som Anna, en sjuksköterska vars far blivit kidnappad av en tysk baron som bokstavligt talat är en ond mustaschrullare. Till sist har vi Freddie - en amerikansk volontär i den franska armén som desperat jagar samma mustaschrullare som orsakade hans frus död.

1

Många minnesvärda karaktärer, men dessvärre även en del malplacerade.

Till sist har vi Freddie - en amerikansk volontär i den franska armén som desperat jagar samma mustaschrullare som orsakade hans frus död.

Deras två historier skär sig väldigt mycket med resten av spelet och bilden det försöker lägga fram. Vi har två öden med drama, vi har fakta som ger spelaren möjlighet att läsa om riktiga slag, personer och händelser bara ett knapptryck bort. Det finns även föremål att samla i banorna som samtliga har lite information om kriget, och hur människor levde under en av historiens största konflikter. Detta följs sedan av två historier som mer passar lättsamma äventyrsserier. De säger inget som matchar resten av spelets ton och leder ändå bara till ett antiklimax värdigt ett barnprogram.

Sedan har vi spelmekaniken. Det är både simpelt underhållande blandat med märkligt opassande. Karaktären rör sig på ett tvådimensionellt plan (ritat på ett väldigt vackert sätt i UbiArt Frameworks-motorn) och ens interaktion sträcker sig mellan att dra, knuffa, bära, använda och kasta föremål. Sedan har vi även hunden Walt på sin sida som kan hjälpa en att distrahera vakter, hämta föremål och dra i spakar. Bara detta är ibland väldigt mycket ett "spel". Det är absolut inget fel med detta, men när vi ska försöka korsa en söndersprängd bro och lösningen är att langa en granat som på något sätt får en bit av den trasiga plattformen att svinga tillbaka så vi på så sätt kan ta oss över, då är det bara märkligt och känns malplacerat. Det är aningen abstrakta lösningar och problem. Som när jag bara några sekunder efter att jag ser slagfält fyllt av döda människor med tragisk bakgrundsmusik så ska jag vrida reglage för att överbelasta en ondskefull maskin så denna exploderar. Det skär sig helt enkelt väldigt ofta vad gäller ton och vad Ubisoft verkar försöka säga om kriget eller allvaret i situationen.

2

Stundtals känns det som om Ubisoft fegade ur när de insåg att de utvecklade ett spel.

Det finns väldigt mycket i spelet som kan lära spelaren om konflikten och händelserna i fråga trots att spelet ofta sätter käppar i hjulet för sin egna ton.

Trots att det inte är en helt jämn upplevelse så är det fortfarande inte ett dåligt spel. Det finns väldigt mycket i spelet som kan lära spelaren om konflikten och händelserna i fråga trots att spelet ofta sätter käppar i hjulet för sin egna ton. Vissa av dessa märkligare scener innehåller enorma mängder charm, som körsektionerna som påminner lite om musikbanorna i Rayman Legends, då spelaren i takt till klassisk musik ska undvika att ta skada från föremål eller attacker. Simpelt men charmigt. Spelet varvas sedan av dessa olika lager som skrapas mot varandra. Hjärtgripande scener varvas med äventyrsbravader och avslutas sedan av musikmys. Spelet fortsätter beskriva krig som en varelse som existerar bortom soldaterna, en existens som hungrar efter meningslösa offer bara för att med jämna mellanrum fokusera på en ilsken baron som leker med stridsvagnar och hemliga maskiner.

Det känns som att Montpellier fegade ur någonstans under utvecklingen och blev påminda om att det också var tvunget att vara ett spel, och därför dra på sig vissa klichéer och handling som kan tänkas komma med detta. Det är lite mycket kompromiss helt enkelt. Ett vackert spel som under fluffet faktiskt kan leverera något givande om än aldrig med den potential spelet faktiskt hade. Det kunde ha varit mycket mer men gick inte hela vägen. Om du har en liten peng över och har ett intresse för att lära dig mer om historiska konflikter och något tidigare än andra världskriget ger jag en rekommendation, om än en mild sådan.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!