Eurogamer.se

Recension: Wolfenstein: The New Order

Retrofuturism och enorma bössor. Ja tack!

Om du vill ha en underhållande skjutare som inte direkt försöker förändra världen utan bara göra något väldigt bra så rekommenderar jag det.

Efter Raven Softwares smått mediokra försök att fortsätta med Wolfenstein 2009 hade jag aldrig trott att det faktiskt skulle bli något vettigt av serien efter det. Svenska MachineGames, en studio skapad av utvecklare som arbetat på spel som Chronicles of Riddick och The Darkness, lyckades dock överraska mig med ett spel som kunde kännas old school men samtidigt uppfriskande.

Även om Wolfenstein: The New Order fortfarande följer den klassiska naziststamparen William "B.J." Blazkowitcz så har MachineGames tagit ett steg från att bara ha ett actionspel under Andra Världskriget. Efter en ärligt talat ganska långtråkig introsekvens och en långvarig koma så vaknar han upp under ett 60-tal där nazisterna vann kriget och hela världen styrs av det Tredje Riket. Jag blir med en gång förtjust över den nya placeringen för serien och jag njuter av det charmigt galna med en värld av ondskefull betong och industriellt maskineri. Världen är kall men ändå färggrann med sin retrofuturism, enorma robotar och underhållande "schlock". Det märks att utvecklarna balanserat både lusten att ha roligt med spelet som koncept samtidigt som de tog det på allvar och inte gjorde det slarvigt. The New Order känns väldigt medvetet om det absurda i allt och lyckas ha både glimten i ögat blandat med gravallvar. Det känns både trovärdigt och skrattretande roligt på en och samma gång.

3

Det finns flera minnesvärda karaktärer i spelet.

En av de avgörande delarna för att spelet fortfarande kan tas på smått allvar är Blazkowicz. Under spelets gång har vi liknande tankar och monologer som om det vi fick höra när vi spelade Chronices of Riddick. B.J. kan vara aningen melodramatisk ibland, men han är mer än bara den enorma puck av nazihatande muskler han annars porträtteras som och har nästan en utmattad ställning till det hela. Han njuter inte av kriget eller våldet även om han ofta kan vara arg och fruktansvärt våldsam mot sina fiender. Han drömmer om något efter det hela och vill att det ska vara över, men verkar vemodigt acceptera att det han gör är nödvändigt. Han kanske inte direkt är en djup karaktär men han har fortfarande tankar och mer personlighet än jag förväntade mig.

Det är också något som kan sägas om karaktärerna runt honom. De är alla tillräckligt definierade för att inte vara helt utbytbara och de har bra interaktioner med huvudpersonen. Det finns små frågetecken kring kanske lite märkligt snabbutvecklade romanser och några små petitesser, men i övrigt är det fortfarande en underhållande ensemble av individer som kompletterar B.J. väl. Sedan har vi såklart skurkarna och dessa är nästan höjdpunkten i spelet. Det är tragiskt att vissa scener avslöjades under spelets marknadsföring för några möten med dessa är ganska fenomenala. Vare sig det är det ondskefulla geniet Deathshead eller den karismatiska Frau Engel - båda karaktärerna har en stark utstrålning som tack vare stark regi och bra musiksättning är oerhört komiskt överspelade.

Men nog om det flummiga, hur är spelmekaniken? Spelet levererar, även om det ibland finns småsaker jag gärna hade sett korrigerade. Vi har en bunt med vapen att dela ut död med (även om spelet ibland har en tendens att sno de flesta av ens bössor med jämna mellanrum) och de är allt från vanliga maskingevär till månlasrar. De kan kännas aningen lätta med ganska lite rekyl men det balanseras ofta upp med att de kan uppgraderas med alternativa lägen. Pistolen kan utrustas med ljuddämpare när du vill smyga med spelets ganska underhållande och lite smått Metro: Last Light-inspirerade stealth-system. Maskingevären kan ha en granatkastare medan hagelgevären kan skjuta studsande skott som påminner om Flak Cannon i Unreal Tournament.

Mängden vapen och våld är det knappast brist på i The New Order

Sedan så kan spelaren om den vill även köra akimbo - en bössa i vardera näve. Detta går att göra med i princip varje vapen. På högre svårighetsgrader är det inte särskilt användbart över huvud taget, men friheten att med ett knapptryck plocka upp två enorma hagelgevär och bara rusa genom en hord av fiender är väldigt tillfredsställande. Något spelet tyvärr lider lite av är att du kan göra en massa häftiga saker men det är inte ofta du egentligen använder dessa om du kör på svårighetsgraderna "I Am Death Incarnate" eller "Über". Även om jag vill kasta mig ut med mina två pistoler och glida på marken medan jag pepprar naziplyten med kulor, så är det för det mesta bäst att helt enkelt röra sig taktiskt mellan olika skydd medan du plockar fienderna en efter en. Om du vill ha en utmaning så tappar det lite av spelets lekfullhet.

En funktion spelet har lagt till för att försöka balansera ut detta är något som kallas "Übercharge". Spelaren kan med hjälp av extra helning, och även mat som B.J. snabbt kan proppa i sig, ladda upp sin hälsa över maxnivån. Detta tickar sakta ner igen men ger spelaren lite mer utrymme för vårdslöshet om den känner för det. Det hjälper kanske inte helt på de högre svårighetsgraderna men det är ändå ett intressant system som i framtida titlar kan ge en mer givande känsla av risk kontra belöning. Något som inte heller är sådär härligt gammaldags är bandesignen. Spelet är aningen mer linjärt än klassiker som Doom eller Wolfenstein 3D där spelaren hade ett relativt litet men komplicerat område att utforska och skjuta sig fram genom. Men det finns fortfarande ganska ofta möjligheter för spelaren att kanske ta sig runt områden eller flankera fiender. Jag kanske hittar ett dörrlås att dyrka, ett galler jag kan öppna eller varför inte bara en svag vägg jag kan spränga upp med en välplacerad granat? Det finns tillräckligt med små punkter av variation för att du inte ska känna dig krampaktigt instängd och spelet har även gott om små hemligheter för perfektionisten som vill samla på sig allt. Omspelningsvärde existerar här även om det kanske inte är vad puristerna hade önskat sig. Men det är helt klart bättre än det vi fick 2009 med knöliga hubbstäder och laddningstider som en tvingas navigera genom.

2

Vad är bättre än ett vapen? Två såklart!

Det mesta jag skriver låter överlag väldigt bra, så finns det några svagheter hos spelet? Några finns det alltid. De vanliga kanonmatstoldaterna är sällan ett hot och kan ofta vara väldigt simpla motståndare. Sedan så har spelet ett litet perk-system med små utmaningar som spelaren gör för små bonusar. De är överlag harmlösa men samtidigt väldigt onödiga. Alla perks och utmaningar är sorterade inom olika spelstilar och kan vara saker som att du till exempel behöver döda två fiender med en granat för att låsa upp förmågan att langa tillbaka fiendegranater. Eller att du efter att ha dödat 10 stycken med ljuddämpad pistol gör den lite mer skada trots att det redan dödar fienderna på ett skott om jag siktar mot huvudet. Att ha ett träd av utmaningar är inget fel och kan vara väldigt underhållande, men bonusarna och perks känns här lite halvhjärtat implementerade.

Sedan har spelet något som nästan ger mig kallsvettiga minnen från första gången jag spelade Crysis då jag manuellt måste plocka upp ammunition. Det är frustrerande att jag konstant måste hamra på en knapp för att plocka upp nya magasin. Speciellt då varje fiendevapen överlag ger ganska lite ammunition vilket leder till att jag ofta klickar vilt under mina desperat försök att få ihop ammunition inför nästa strid. Det är bara irriterande. Speciellt när det ligger helning mitt i kaoset av lik och bössor. Det har ofta hänt att jag slösar värdefull helning jag kunnat få tillbaka av ren olycka medan jag hamstrar skott. Det hade varit bättre om spelaren plockade upp vapen automatiskt medan jag fortfarande behövde trycka för att använda helning. Då hade vi helt sluppit den onödiga irritationen.

Men trots sina brister är jag väldigt nöjd med spelet och ångrar inte en sekund jag spelat. Det är en smått gammaldags tripp tillbaka med många vapen och galna koncept blandat med självmedvetet allvar. Det finns hjärta i det här spelet. Jag gillar också att spelet lever mycket på design framför ren grafik och levererar en väldigt trevlig spelmekanisk upplevelse med hög bilduppdatering framför att vara ett grafiskt spektakel. Spelet hade kunnat försöka vara precis som andra oinspirerade skjutare eller som sina föregångare men valde istället något lite mer eget. Det behövde inte ha alla dessa saker jag gillat men gick fortfarande det lilla extra för att leverera något som är värdigt seriens titel.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!