Eurogamer.se

Recension: Resident Evil: Revelations 2

Alex har som vanligt köttat ner zombie-horder. Börjar han ledsna?

Ett hyggligt ÖoB-Resident Evil som liksom föregångaren kunde varit någonting mer

Den kanske främsta anledningen till att jag köpte en 3DS i samband med dess release stavades - Resident Evil: Revelations. Även om spelet inte var perfekt så hade det en nerv som spelserien saknat under en längre tid - trånga korridorer, ammunition som faktiskt kan ta slut och framförallt - mörka miljöer. När jag några år senare, på ny spelplattform, tog mig an del två så var det med en något svalare inställning.

Det första stora överraskningen är faktiskt spelets grafik - eller mer konkret - hur otroligt följsamt Revelations 2 känns att spela. Det visar sig nämligen att spelet i och med sin skivversion fått en uppdatering som låter spelet visas i 60 bildrutor per sekund, vilket skapar ett behagligt flyt. En något ovan syn på Playstation 4, om än en ytterst välkommen sådan. Även om Revelations 2 inte är det snyggaste jag sett så kan jag inte tänka mig att Playstation 3 och Xbox 360-versionerna känns lika sockervaddslena att kontrollera.

2

En lagom upphottad hagelbrakare kan till och med få en sån här klubba att närmast framstå som en slickepinne.

Även om Revelations 2 inte är det snyggaste jag sett så kan jag inte tänka mig att Platstation 3 och Xbox 360-versionerna känns lika sockervaddslena att kontrollera.

Resident Evil: Revelations 2 spelas ur två olika berättarmässiga perspektiv. Den första kameran följer genast ett välbekant ansikte i form av Claire Redfield. Denna, för oss Resident Evil-fantaster, klassiska hjälte befinner sig dagen till ära inlåst i ett mindre trivsamt fängelse som - bortsett från sitt naturligt ångestframkallande tillstånd tycks haft personalstrejk lite väl länge - för här kryllar av odöda. På sin väg ut ur detta levande helvete springer Claire av en händelse på en yngre dam vid namn Moira, som skall visa sig ha fler saker än fängelsevistelsen gemensamt med Claire.

Ur det andra perspektivet får vi följa med en annan Resident Evil-legendar i form av Barry Burton - mest ihågkommen från det allra första spelet i serien. Barry som med båt anlänt till en mystisk ö, sökandes efter sin dotter, springer också genast på en blivande sidekick - en ung flicka vid namn Natalia. Natalia skall, trots sin ringa ålder, visa sig besitta både mod och smått spirituella förmågor. I och med detta blir hon, istället för det eskorteringsobjekt de flesta först lär uppfatta henne som, Barrys högra hand. Även om hon naturligtvis inte har vare sig Barrys fysik eller skjutvana så bangar denna lilla tuffing sällan på att dunka en tegelsten mot en ont anande fiende.

3

Att stealth kan vara användbart är inget Capcom smyger med i Revelations 2.

När du spelar Revelations 2 solo får du helt sonika hoppa mellan de olika karaktärerna beroende på situation.

Efter denna inledning kommer det nog inte som en chock att spelet är utvecklat med två spelare i åtanke. Valet står emellan att kontrollera de mer skjutglada Claire och Barry, eller de lite mer utforskande Moira och Natalia. Dessa olika "klasser" har båda sin charm och det är ett välkommet inslag att - för första gången i ett Resident Evil - kunna välja spelstil. Dessvärre är Claire och Barry de enda som kan utföra smygattacker på spelets fiender, vilka dock fungerar tämligen klanderfritt.

Men är då Revelations 2 lika bra för ensamvargen? Nja. När du spelar Revelations 2 solo får du helt sonika hoppa mellan de olika karaktärerna beroende på situation. Den ena "klassen" är sällan fel utan det går allt som oftast att klara sig ur de flesta situationer oavsett om du möter en fiende när du är beväpnad med ficklampa eller en överdimensionerad Magnum-revolver. Detta gör enspelarupplevelsen lite velig då det ibland kan vara svårt att bestämma sig för vem du skall kontrollera och när. Men på det stora fungerar karaktärsskiftena helt ok. Beträffande vapen så har för övrigt både Claire och Barry rejäla dolkar som faktiskt går att hacka ihjäl fiender med. Inget vi varit bortskämda med tidigare.

1

Magnum, nu extra rökig smak.

Även om vi får följa redan etablerade karaktärer så tuffar narrativet fram på relativt låga växlar fram till omkring halvvägs in i spelet.

Ett större problem är hur platt och på gränsen till själlöst Revelations 2 ibland känns. Lite mer som en Resident Evil-kopia än en verklig del i serien. Även om vi får följa redan etablerade karaktärer så tuffar narrativet fram på relativt låga växlar fram till omkring halvvägs in i spelet. Väl där börjar Capcom lättsamt plinka på nostalgisträngarna, och även om det känns som ett lite billigt trick så funkar det faktiskt som tändvätska för engagemanget. Även om jag inte faller pladask så vaknar jag åtminstone till från det lite småslumrande tillstånd jag, vid det här laget, hamnat i.

Ibland känns det ofrånkomliga av - den skivbaserade versionen av Revelations 2 är ju faktiskt en hopslagning av ett tidigare episodbaserat format. Att spela två "avsnitt" i rad kan kännas väl matigt och ibland enformigt, så delarna lär avnjutas bäst som de veckospridda mumsbitar de först var tänkta som. Revelations kanske, under en månads tid, kan blir ditt nya Breaking Bad eller varför inte ersättaren för OLW dill och gräslök på fredagskvällarna?

Slutligen är det svårt att inte ifrågasätta vad den riktiga poängen med sub-serien Revelations egentligen är? Om den skall fungera som en slags motreaktion mot huvudseriens mer actionbetonade utveckling så misslyckas den i alla fall å det grövsta. Om första delen hade inslag som kändes som hämtade ur huvudseriens tidigare delar, framstår Revelations 2 spelmässigt som en underprioriterad uppföljare till Resident Evil 5. Även om det inte per definition behöver vara någonting genomruttet.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!