Eurogamer.se

Återblick: Man ska döda Dracula

Staffan Wallin om Castlevania och varför det är ett av världens svåraste spel.

"Man ska döda Dracula", berättade min dåvarande granne när han höll upp en Nintendokassett med Castlevania. Från och med det ögonblicket var jag såld och det förblir den bästa pitchen jag någonsin hört. Efter en snabb huvudräkning konstaterar jag att händelsen utspelade sig för cirka 25 år sedan. Ändå minns jag det som att det vore igår. Hur kan det då komma sig att mitt minne är så klart när det kommer till Castlevania, och så grumligt när det gäller till exempel melodifestivalen? Jo, för att starka känslor i sin tur ger levande minnen. Men vilken känsla upplevde jag när jag spelade Castlevania första gången? Förundran? Kärlek? Frustration? Nej, allt det där kom först senare. Den känsla jag starkast förknippar med mina inledande besök i Draculas slott är skräck. Det var först när min mor hotade med att vi inte skulle hyra fler spel från videoaffären som jag tvingade mig själv att spela färdigt level två.

3

To whip, or not to whip

Att styra spelets huvudkaraktär är lika svårt nu som det var då. Varje fiendeattack som träffar Simon Belmont får honom att hoppa okontrollerbart bakåt. Blir du nuddad av ett Medusahuvud eller en benknota på kanten till en avgrund kan du kyssa ditt liv adjö. Att Simon Belmont dessutom har bly i stövelskaften som gör att du alltid faller lodrätt nedåt istället för snett framåt när du går över en kant, gör inte saken lättare. Men trots Simons förkärlek till dragningskraften kan du glömma att hoppa din motståndare på huvudet och platta till honom. Castlevania är inte Super Mario Bros - det är ingen lekstuga. Du har din piska samt ett understödsvapen, det är allt. Plockar du hjärtan i hopp om att få liv kommer du bli gruvligt besviken. Hjärtan är ammunition, inget annat. Din väg mot Draculas flygel är en parad av välkända vidunder som Medusa, Frankensteins monster och Liemannen. Du behöver all ammunition du kan få.

2

Upp ur helvetet till ljuset

Spelet är sanslöst svårt men det är också en del av charmen. Dessutom är det fortfarande oändligt kul att leverera pisksnärtar i ansiktet på dina fiender, ackompanjerad av NES-erans kanske bästa soundtrack. Att Castlevania fortfarande håller så pass bra, har att göra med att alla beståndsdelar är lika enkla som briljanta. Gå rakt fram, digga musiken, ta kål på allt i din väg och bli för allt i världen inte träffad i närheten av ett stup.

Att Castlevaina haft en enorm betydelse för spelscenen är inget att orda om. Jag menar, en ensam man i en gotisk miljö, ställd mot en hord av farliga monster där svårighetsgraden är hopplöst uppskruvad, samtidigt som du är vapenmässigt underlägsen. Känns det igen? Det kunde lika gärna vara beskrivningen av Bloodborne. Vid det här laget påpekar förmodligen vän av ordning att Bloodbornes ickelinjära upplägg är en stark skiljelinje de båda spelen emellan. Jag vill bara inflika att Castlevania gjorde samma sak redan -97, när det korsbefruktades med Metroid-serien och gav oss Symphony Of The Night. Kom inte heller dragandes med argumentet att "Bloodborne är faktiskt jättesvårt." Jag var knappt tio år första gången jag spelade Castlevania, och jag hade passerat 30 när jag klarade det första gången.

Dessutom har Castlevania Dracula. Inget slår det.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!