Eurogamer.se

Recension: Witcher III - Wild Hunt

På jakt med Geralt of Rivia.

Det tar inte länge innan jag känner mig hemma i The Witcher 3 och med dess huvudperson Geralt. Miljöerna påminner mig om min barndoms Norrbotten; naturen då - inte de små trähusen med den krigsplågade befolkningen. Spelmekaniken är lik mitt älskade Dragon Age medan uppdragen, särskilt när det jagas monster av olika slag, påminner mig om tv-serien Supernatural. Jag ler ofta igenkännande och det gör att jag förlåter de många saker som annars irriterat mig.

Redan i öppningsscenen är det uppenbart att könsrollerna är lika medeltida som slotten men om du kan stå ut med det så gömmer sig ett mycket trevligt spel bakom de omotiverade rumporna. När detta skrivs har jag spenderat en veckas kvällar i Geralt av Rivias sällskap men jag är inte ens i närheten av färdig med hans berättelse, trots att jag i alla fall försökt undvika vissa av alla sidodistraktioner som finns. Men även om jag skippat hästkapplöpning och kortspel så är Geralts värld fylld med personer som behöver hjälp på ett eller annat sätt. Jag har gjort allt från att leka kurragömma med barn (och fuskat genom att använda mina förhöjda sinnen) till att ha audience med en kejsare (efter att ha badats och rakats förstås).

Framför allt så jagar jag dock monster och banditer. Det verkar finnas en oändligt stor mängd banditer i underkläder som bara sitter och väntar på att en witcher ska dyka upp. Varför de väljer att springa runt i kalsonger i barrskog vet jag inte, i min erfarenhet är bara ben och sly en ytterst dålig kombination. Och i varje by finns någon form av övernaturligt väsen som behöver elimineras. Det är här som TV-serie-influenserna blir som starkast. Geralt letar ledtrådar, pratar för sig själv och med vittnen och listar på så vis ut vilken sorts monster det handlar. Därefter ger han sig på det beväpnad med kunskap och svärd. Ibland blir det lite enformigt men det blir det å andra sidan i de flesta liknande öppna världar. Det finns bara så många sätt att lägga upp uppdrag ändå. TV-seriekänslan blir ännu större varje gång jag startar spelet. Under laddningen ges nämligen en snabbt berättad återblick på vad som huvudsakligen hände innan jag stängde av senast.

1

Geralt spenderar en hel del tid på knä framför högar av vad som en gång varit något levande.

Världen känns enorm och levande. Bönderna i byarna går ut till fälten på morgnarna och vandrar tillbaka till kvällen. Rider jag genom en by på småtimmarna så är den helt öde förutom en eller annan fyllskalle som spyr i en buske. I skogarna springer flockar av hjortar som ibland jagas av vargar och vädret växlar från strålande sol till hällande regn. I allmänhet ser naturen ut som en helhet och det är inte bara ett gäng växter som slumpats ut. Någon har tittat på naturen i norra Europa och gjort sitt bästa för att återskapa den. Till och med hur min häst, Roach, ser ut och beter sig är välgjort. En vän med hästvana satt bredvid mig när jag spelade i helgen och kunde bekräfta att det faktiskt ser ut som att Geralt rider och inte bara sitter och åker häst.

Det är mycket som är bra i The Witcher, men tyvärr finns det också det som är sämre. Kontrollen kan vara frustrerande ibland, inte i striderna - då flyter det på bra, men jag har muttrat mer än en gång över att känsligheten saknas när jag ska loota, hitta en ledtråd eller bara ta mig upp för en brant stig. Menyerna är lätthanterliga och fungerar helt okej men i alla fall på min TV så blir texten ibland väldigt liten. Mycket av informationen om världen finns i uppslagsverket över karaktärerna, men med pytteliten ljus text på svart bakgrund så blir det näst intill plågsamt att ta till sig informationen. Till PC har det redan kommit en patch där i alla fall loot-fönstret ska bli större men det har än inte dykt upp i konsolversionerna. Om det är en sak jag skulle vilja ändra först så är det just textstorleken, vilket alltså innebär att jag inte hittat något annat som är mer störande. Ett gott betyg i sig!

2

Å, en by! Undrar vilket övernaturligt väsen som slagit sig ner här?

The Witcher III: Wild Hunt är tredje delen i serien men trots att jag varken spelat de tidigare spelen eller läst böckerna så har jag inga problem att förstå berättelsen. Det är välskrivet och undviker omotiverade informationsdumpar. Karaktärerna känns lagom komplexa, i alla fall de som är del i den huvudsakliga berättelsen, och i och med att jag spelar som Geralt och inte som en generell karaktär jag skapat själv så får han också utrymme för mer personlighet. Det innebär dock färre val för mig som spelare. När jag har fyra till fem val i en dialog i Mass Effect eller Dragon Age så har jag oftast bara två alternativ här. Å andra sidan så finns det val som får långtgående konsekvenser och ibland har jag bara några sekunder på mig att bestämma mig.

Jag gillar The Witcher III, det ger mig allt det jag vill ha i episka rollspelsäventyr - fängslande berättelse, bra karaktärer och lite heroiskt ridande genom skogen och irritationsmomenten är ganska få ändå. Därför så följer jag gärna med Geralt till slutet på hans äventyr och jag hoppas att det tar många timmar att komma dit.

Recension: Witcher III - Wild Hunt Susanne Johansson På jakt med Geralt of Rivia. 2015-05-28T07:51:00+02:00 4 5

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!