Eurogamer.se

Recension: Rare Replay

Ett skepp laddat med klassiker.

I en värld där spelsamlingar är lika sällsynt som explosioner i en Michael Bay-film eller Monster-burkar på Dreamhack så är det svårt att upphetsa spelare med mer av samma vara. Vad Microsoft och utvecklaren Rare har gett sig på är dock väldigt ambitiöst: att paketera de bästa av utvecklarens spel sedan 80-talet som en mega-kollektion, fylld till bredden med nostalgi.

Sättet samlingen är uppbyggt är snarlikt Master Chief Collection; genom ett enat gränssnitt där du kan välja och vraka bland utvecklarens trettio år gamla CV. Samtliga spel fram till N64-eran kan öppnas och köras i menyerna med en 4:3-ratio medan Xbox 360-titlar spelas i widescreen-format. Det är ett relativt smärtfritt system för de äldre titlarna, men 360-spelen är det lite bökigare med. Du kan nämligen inte gå tillbaka till samlingen när som helst utan använder bakåtkompabiliteten som nyligen utannonserades för Xbox One. Det är naturligtvis ingenting att sura över, men efter den sömlösa övergången i Halo-samlingen hade jag förväntat mig att det skulle vara enklare att hoppa mellan titlarna.

textbild 4

Med tanke på hur mycket innehåll som proppats in så är menyerna ovanligt lättnavigerade.

När du väl har vant dig vid menyerna så är urvalet en aning överväldigande. 30 spel i vitt skilda genrer skulle vara ett skrämmande projekt med dagens mått. Lyckligtvis är Jetpac från 1984 långt ifrån lika spelmekaniskt komplext som Witcher 3: Wild Hunt och Battletoads handling inkräktar aldrig på spelmekaniken som Metal Gear Solid, Batman: Arkham Knight eller valfri annan AAA-titel gör. Du blir inte handhållen, du får ingen övningsstart; du kastas in i kaoset och får lära dig den svåra vägen (såvida du inte vill läsa digitala manualer - men vem vill det, ärligt talat?)

Det här är såklart både på gott och ont. Det positiva är att det är spelglädje i dess renaste form. Målet blir aldrig särskilt avancerat - i Jetpacs fall så ska du hämta delarna till din rymdraket medan du undviker laserstrålarna - men utförandet gör det väldigt underhållande. Fienderna eller spelet visar ingen barmhärtighet och det krävs både precision och tålamod för att ta sig genom varje bana. Det är oerhört belönande den första halvtimmen, då du fylls av en känsla av att ha åstadkommit något när du spöat en svår motståndare i Killer Instinct eller klarat en särskilt svår backe i Slalom.

textbild 1

Konceptet bakom Battletoads är lika underhållande originellt idag som det var på 90-talet, men spelmekaniskt har det halkat efter en aning.

Det onda kommer så fort detta ögonblick har passerat. För vad händer när din raket är färdigbyggd och du åker långt, långt bort från den gudsförgätna planeten? Du börjar om på nytt i en närmast identisk planet. Tänk dig ett sidouppdrag i valfri Ubisoft-spel, men tillämpat på hela spelupplevelsen. Hela aspekten av att känna någon slags progression ersätts av ingenting. Rare har nog märkt detta och vissa spel kommer med nya sektioner, men upplevelsen överlag är densamma. Det är såklart orimligt att kräva samma underhållningsvärde idag som det hade för tre decennier sedan, men det ändrar inte faktumet at majoriteten av spelen håller som mest i minutlånga sessioner.

När det kommer till de nyare titlarna (N64-framåt) så är det lite annorlunda. Conker's Bad Fur Day, Banjoo-Kazooie och Viva Pinata är fortfarande fyllda med underbar humor och originella spelmekaniker, medan Perfekt Dark och dess prequel helt enkelt inte har en chans mot moderna motsvarigheter. Den enda gemensamma nämnaren här är grafiken - inget har gjorts för att ytterligare piffa upp grafiken, utan ser precis likadant ut idag som de gjorde när de släpptes. Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts och Viva Pinata håller fortfarande upp ganska bra, men Nintendo 64-titlarnas kantiga polygoner känns oerhört primitiva och inte alls lika nostalgiskt charmiga som 80-talets pixelgrafik.

textbild 2

Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts ser än idag helt okej ut, men dess föregångare till Nintendo 64 har inte åldrats med värdighet.

Utöver spelsamlingen så har Rare inkluderat en hel del bonusmaterial, bland annat skapandet av deras mest populära IP:n, koncept för titlar som aldrig släpptes och härligt bakom kulisserna-tramsande. Det är en trevlig inblick i utvecklarens vardag, men tyvärr ligger en hel del låst tills du klarat igenom några av spelen. Detta antar jag ska vara moroten för att ta mig igenom 176 banor av identiskt raketbyggande, vilket faktiskt känns billigt - räcker det inte med att jag har köpt samlingen?

I slutändan så är Rare Replay prislapp på 299 kronor en ganska bra affär, så länge du vet vad du ger dig inpå. Samlingen är mer museiföremål än euforisk spelupplevelse, och dess största bedrift är att visa hur spelindustrin utvecklats genom åren. Med deras nästa spel Sea of Thieves precis runt hörnet så hoppas jag att de nästkommande 30 åren blir ännu bättre.

Recension: Rare Replay Christoffer Lundberg Ett skepp laddat med klassiker. 2015-08-03T15:00:00+02:00 3 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!