Eurogamer.se

Recension: Brothers: A Tale of Two Sons

Ett anspråkslöst men episkt äventyr släpps igen.

När jag spelar igenom återutgivningen av Brothers: A Tale of Two Sons kommer jag plötsligt att tänka på en scen i slutet av Uncharted 2. Nathan Drake har hoppat, skjutit, klättrat och slagit sig fram under ett helt spel, och ska nu i en klimaktisk slutfajt möta ondingen Lasarevic.

"You think I am a monster" säger Lasarevic till Drake, "but you're no different than me. How many men have you killed? How many just today? ... No compassion, no mercy".

Jag tycker den där lilla repliken är så intressant. I sin enkelhet symboliserar den en ständig dragkamp mellan spelmekanik och historia. Hur kan Uncharteds historia motivera att man som spelare dödar hundratals människor utan att låta huvudpersonen reduceras till den kallblodiga massmördare man egentligen är? Hur gör man ett spel som är både roligt att spela men som också berättar en realistisk historia?

Många spel skiter i det där och låter historien löpa som ett parallellt spår till spelmekaniken. Spelare har fått lära sig att det är så spel fungerar. Sedan finns det vissa spel, som till exempel Uncharted 2, som gör ett försök att komma förbi det genom att framhäva konflikten och på det sättet koppla den till historien. Sedan finns det några få unika verk som lyckas få ihop dessa skilda delar till en harmonisk helhet, som får spelkontroll, spelare, spelmekanik och historia att säga samma sak. Brothers: A Tale of Two Sons är ett sådant sällsynt exempel.

1

Spelet är fyllt av fantastiska och vackra miljöer med inspiration från nordiska sagor och väsen.

Spelet börjar med att pappan till två bröder blir sjuk, och nu måste de båda bröderna ge sig ut på ett äventyr för att hämta det läkande vattnet vid Livets träd. På resan stöter du på diverse nordiska väsen och människor uppfyllda av både sorg och glädje. Det är fantastiska miljöer lika delar Elsa Beskow som Sagan om ringen-filmerna. Och i grunden en enkel historia om som, trots att alla pratar ett fiktivt språk, förmedlas oerhört fint.

Minst lika viktigt som huvudhistorien är de små livsöden de båda bröderna stöter på under resan. Två kära troll som återförenas, en uppfinnare som behöver hjälp och en man som försöker ta livet av sig efter att familjen dött. För de som gillar trophies är alla kopplade till de här små historierna, så det underlättar om man utforskar de olika miljöerna.

Men det som höjer Brothers: A Tale of Two Sons flera nivåer, och som på ett så tillfredställande sätt förenar just spelmekaniken med den enkla historien, är hur du som spelare kontrollerar de båda bröderna. Varje bror har varsin styrspak tilldelad till sig, så du styr de båda samtidigt ur ett ovanifrån-perspektiv. Storebrodern kan simma och dra i spakar, och lillebrodern kan krypa igenom galler, och de relativt enkla pussel du stöter på använder sig av deras respektive styrkor.

Det låter krångligt och kanske rentav krystat, och ibland är det inte helt lätt att hålla reda på vilken spak som hör till vilken karaktär. Samtidigt tillåts den unika spelmekaniken att genomsyra hela spelet, från just de olika pusslen till kärnan av historien - relationen mellan de båda bröderna. Det görs på flera olika sätt, men kanske den mest kraftfulla är finalen som jag inte kommer spoila här. Men snälla, spela till slutet! Du kommer känna dig såhär.

2

Det finns många pusselelement, men tonvikten ligger på historien och att utforska världen.

Det är därför det utifrån kan kännas aningen paradoxalt att det är Josef Fares, en välkänd filmregissör och historieberättare, som tillsammans med Starbreeze Studios ligger bakom ett spel med sådan vördnad för spelmekanik. Men kanske också därför som spelmekaniken tillåts harmonisera så med historien.

I grunden är dock denna nyutgåva i princip identisk med den vi fick för två år sedan. Det är fortfarande väldigt vackert att titta på, men det säger mer om hur bra art direction spelet hade från början än om något extra lager av glitter från de nya spelmaskinerna. Det finns en "directors commentary" av Josef Fares som extramaterial som är helt klart värt att se, men om du redan spelade igenom den här tre-fyra timmar långa historien första gången det kom ut är det här sannolikt inte för dig.

För alla andra är Brothers: A Tale of Two Sons ett unikt litet äventyr som i all sin enkelhet lyckas vara episkt.

Recension: Brothers: A Tale of Two Sons Niklas Alicki Ett anspråkslöst men episkt äventyr släpps igen. 2015-09-03T12:00:00+02:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!