Eurogamer.se

Recension: Lara Croft GO

Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft.

Jag har alltid sett mig själv som en typisk Nintendo-nörd. Inte för att jag nödvändigtvis kan allting om företaget, och definitivt inte för att jag spelar allt de släpper (långtifrån), utan snarare för att mina första upplevelser med Mario och co i barndomen gjorde så starka intryck att de håller i sig än idag. Men det var inte bara Nintendo 64 som jag fick uppleva som barn - vid ett par tillfällen, när föräldrarna inte var med, lät min morbror mig få upptäcka charmen med det lågpolygonhaltiga, mer barnförbjudna PlayStation.

Höjdpunkten vid dessa tillfällen var alltid Tomb Raider. Jag kan än idag känna en svag känsla av spänning när jag föreställer mig hur min morbror skickligt navigerade stup, grottor och dinosaurier med vad som då kändes som millimeterprecision. Hur han löste pussel som verkade helt omöjliga, för att sedan raskt skutta vidare till nästa och göra om bedriften igen. Jag hade inte motoriken eller rutinen då för att kunna spela det själv, men det gjorde inte så mycket; den största behållningen fick jag som åskådare, när spelet kändes mer som film än spel.

1

Vackert som tusan.

Idag, åtta år efter att jag upplevde det första Tomb Raider-spelet för första gången, sitter jag med mobilspelet Lara Croft GO och får samma känsla i magen som jag fick då. Plötsligt har jag blivit min morbror, för nu är det jag som skickligt (nåja) svingar mig från klippa till klippa, skjuter ormar och reptiler och hittar episka skatter. Vad den känslan nu är kan jag inte riktigt sätta fingret på, men herregud vad utvecklarna Square Enix Montréal har satt den.

Lara Croft GO är på sätt och vis den spirituella uppföljaren till fjolårets utmärkta Hitman GO, ett mobilspel i brädspelsstuk som lyckades koka ihop essensen av Hitman-seriens utpräglade spelmekanik och göra den lätt och rolig att använda i en ny kontext. På samma sätt är Lara Croft Go ett vagt brädspelsliknande spel där spelaren flyttar Lara ett steg i taget och navigerar runt dödsfarliga fällor och fiender och letar efter skatter. Även här har alltså Square Enix lyckats med att koncentrera det som får Tomb Raider att kännas som just Tomb Raider och komprimerat ihop det i ett lättillgängligt, snyggt paketerat format som bjuder på såväl hjärngymnastik som tillfredsställelse. Det är faktiskt rätt så jäkla imponerande hur väl de lyckats ta en så väldefinierad spelmekanik och få den att passa så naturligt i en helt annan genre.

2

Du kommer döda fler ormar i det här spelet än vad Indiana Jones gjorde under hela sin karriär. Bara så du vet.

Spelet börjar med att introducera dig till några av de enklare spelkoncepten, som att du bara kan röra dig över en yta med sprickor i en gång utan att den går sönder eller att fiender som tittar i din riktning dödar dig om du står ett steg ifrån dem. Sedan dyker allt fler moment upp och till slut får du lära dig att kombinera dem alla för att framgångsrikt kunna navigera banorna. Utvecklingen känns väldigt organisk och tempot väldigt bra, och svårighetsgraden i banorna stiger i precis rätt takt. För de allra mest inbitna pusselspelarna kommer spelet antagligen inte bjuda på särskilt svårt motstånd, men för amatörer som jag finns det banor som kommer få dig att vilja slita ut ditt hår tills du kommer på lösningen.

Det bästa med hela spelet för mig är dock presentationen. Spelet ser ut som en interaktiv målning nästan, och lyckas samtidigt behålla stilen och estetiken från de klassiska Tomb Raider-spelen (fast, ni vet, utan den där polygonlooken). Det är mysigt, inbjudande och jäkligt snyggt målat (ritat?), och ackompanjerat av den stämningsfulla musiken får det spelet att kännas som så mycket mer välproducerad än det typiska licensspelet till iOS. Det här är ett omsorgsfullt och, kanske framförallt, kärleksfullt utvecklat spel, inget slarvprojekt designat att kapitalisera på höstens stora Tomb Raider-spel. Det märks så tydligt att utvecklarna har en vördnad för seriens rötter i allt från de utvalda fienderna till de upplåsbara outfits man kan ge Lara om man hittar de gömda relikerna på varje bana.

3

Variationen i banorna är stor. Totalt finns 41 banor utspridda på fem världar, och ingen bana är den andra lik.

Allt som allt tog det mig ungefär sex/sju timmar att göra och hitta allt i spelet, vilket kändes precis lagom för ett spel av den här typen. Ingen spelmekanik hann bli tjatig eller ens speciellt upprepad, vilket fick dem att behålla fräschören på ett helt annat sätt än, säg, spelmekaniken i Angry Birds. Det var ett alldeles lagom långt tidsfördriv, med ett rimligt pris dessutom.

Lara Croft GO fångar allt det jag älskar med Tomb Raider-serien, och gör det i ett oerhört läckert och roligt paket som varken tömmer plånboken eller din tid. Som Hitman GO före sig så lyckas spelet definiera och koncentrera ner den mest essentiella spelmekaniken från serien och framgångsrikt applicera den på en annan genre utan att det känns inkilat eller onaturligt. Det är snyggt som tusan, föredömligt kort och kusligt smart designat. Om fler spel var så effektiva på att återskapa spelmagi från barndomen skulle jag kanske sluta definiera mig själv som bara Nintendo-nörd, för det här spelet får mig att ogenerat vilja kalla mig själv för Tomb Raider-nörd.

Recension: Lara Croft GO Lucas Jones Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft. 2015-09-03T08:33:00+02:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!