Eurogamer.se

Recension: Destiny: The Taken King

Heads up Guardian!

Det har varit ett hårt år för Bungie. De har utforskat ny mark i mmo-träsket med sin nya titel Destiny, och recensionerna var minst sagt svala till en början. Ändå har spelarna dragits som flugor till hundskit, och så även jag. För det är något med den här hundskiten som jag både älskar och hatar på samma gång. Det är en känsla som jag inte är ensam om. Speciellt efter dumma uttalanden av bl.a Creative Director Luke Smith samt konstiga val av Bungie innan Taken King så har irritationen höjts hos många.

Nu ett år senare släpper Bungie sin första riktiga expansion utöver två halvstora DLC-paket, och jag skäms när jag säger att Smith hade rätt. Vi köper prissättning och alla val med hull och hår, för den här gången är nästan allt så bra som Destiny borde varit när det först släpptes.

När historien sätter igång har mycket hänt. Den här gången är det Oryx, den självutnämnda kungen av mörkret, som kommet för att utkräva sin hämnd över att du dödat hans son i det första DLC-paketet Dark Below. Jag kan säga att jag också hade varit förbannad.

taken

Nya fiendetypen Taken tvingar oss att tänka och slåss på sätt vi inte är vana vid

Berättelsen är precis så ostig som den låter, men det är hur själva berättelsen berättas som får mig att höja på ögonbrynen. Från att ha varit väldigt sparsam med detaljer och effekter så får vi nu ta del av en välberättad historia med nyskriven musik och välgjorda effekter som smeker våra sinnen. Vi slipper till och med gamle herr Dinklebot (Peter Dinklage) till fördel för nya förbättrade Northbot (Nolan North) som numera spelar vår glada följeslagare till Ghost. Någon sa det bra: "Dinklebot låter som en robot som låter som en människa medan Northbot låter som en människa som låter som en robot". De dåliga replikerna finns dock kvar, men är mer uthärdliga nu.

Utöver din Ghost så går man in på djupare relationer med fler medhjälpare. Inte minst Cayde-6 (Nathan Fillion) som får spela den kvicktänkta roboten som ger dig galna uppdrag för att infiltrera Oryx mastodonta skepp. Personligheter som tidigare bara delat ut quests blint får nu en större roll i berättandet.

Nyhetsmässigt finns det även en ny subclass till varje spelbar klass. Alla klasser har därför nu tillgång till en klass av varje element och man balanserar även ut klassernas funktioner i både PVP och PVE. Hunters som innan varit en klass som nästan enbart gynnar sig själv har nu en supportklass. Titaner som alltid varit närgångna eller använts för sin skyddsbubbla har nu en klass som slåss på lite mer avstånd. Warlocken å andra sidan har nu en klass som är mer närgången. Hunters får en pilbåge á la Lara Croft, Titaner får en hammare á la Thor och Warlocks är numera your friendly neighbourhood Sith Lord med blixtar ur fingertopparna.

nightstalker

Nightstalker har en tjusig pilbåge, vilket kanske är det populäraste vapnet i spel just nu. Fashionguru.

Destiny: the Taken King är som ett helt nytt spel. Nästan allt har förbättrats. Quests är mer lättöverskådliga, levelsystemet känns mer rättvist, valmöjligheterna är fler och end game känns mycket större än i själva grundspelet. Allt jag gör belönar mig på ett rättvist sätt och jag tröttnar inte ens på grindandet i lika stor utsträckning heller.

Det finns nya områden i spelet att patrullera, 4 nya strikes (små storydrivna instanser) för Playstationägare (3 för Xbox-ägare) och en drös nya Crucible-banor (PVP). Allt är bättre designat och miljöerna är otroligt vackra och välgjorda. Strikes har blivit kortare och intensivare, fast med mer innehåll, och Dreadnaught (nya området att patrullera) känns välfylld och stämningsfull. Inte minst Court of Oryx är vad Prison of Elders borde ha varit. Istället för långt utdragna hoard-moment så får vi här korta och intensiva strider som känns belönande. Inte minst så för detta spelare närmare varandra genom att vem som helst som är i området kan hjälpa till, eftersom man spelar det som ett event på ett patrull-område.

Court

Court of Oryx med sockersöta statyer på Oryx löjtnanter

Crucible, Destinys PVP-läge, tillför nya spellägen och nya kartor. Framförallt spelläget Rift har fallit på alla spelares läppar, vilket i stort sätt är ett Capture the Flag-läge. Designen på banorna är mycket mer rättvist utformade, men man har tyvärr valt att följa ungefär samma mall för nästan alla banor när det gäller utplaceringar av ammunitionslåder och kontrollpunkter. Raka banor blir tråkigt efter en stund, även om de är rättvisa.

Något som många längtade efter i förra DLC-paketet, men som aldrig kom, var en raid. Den nya raiden Kings Fall är precis som Bungie själva beskrev den, nämligen mycket större än tidigare raider. Det är en riktigt välproducerad raid som prövar ditt lag och dess sammanhållning. Alla tillför något i laget och alla är lika viktiga. Dock känns en del problemlösningar som utvecklingar av redan gjorda utmaningar, fast i ny skrud. Men själva problemlösningarna kräver träning och samarbetsvilja för att klara, vilket gör att ingen loot i världen kan slå känslan av att klara ett svårt moment med sitt lag. Men lite loot har ju aldrig skadat någon, eller hur?

dreadnaught

Bungie säger att det här inte är allt. Historien fortsätter. Det finns mycket kvar att upptäcka och spelet känns mer nybörjarvänligt än någonsin. Har man funderat på att börja spela Destiny eller bara lagt det på hyllan tillfälligt så är det nu man ska börja. See you, starside Guardian.

Recension: Destiny: The Taken King Robert Arveteg Heads up Guardian! 2015-09-29T16:24:00+02:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!