Eurogamer.se

Recension: Project Zero: Maiden of Black Water

Här kommer ett spel som använder Wii Us GamePad på ett unikt sätt.

Ser du spöken? Prova att fota dem till döds!

Ett skräckspel av gammalt japanskt snitt som i själva verket är mer mysigt än skrämmande.

I ett desperat försök att fylla de gapande tomma releaselistorna till Wii U har Nintendo - likt förra årets affär med Platinum Games och deras Bayonetta 2 - kontaktat den japanska utvecklaren Koei Tecmo angående möjligheten att utveckla ett nytt spel i deras unika skräckserie Project Zero; känt i Japan som Zero och som Fatal Frame i Nordamerika.

Koei Tecmo är kanske mest kända för deras hack n' slash-serie Dynasty Warriors, och har redan ett Nintendo-samarbete i ryggen i och med det småroliga Hyrule Warrios som kom förra året. I fallet Project Zero står Nintendo nu för utvecklingskostnaderna i utbyte mot att få det exklusivt till Wii U. Bra agerat Nintendo, men är det nya spelet - som har döpts till Project Zero: Maiden of Black Water - något att ha?

1

Så här fula kan spökena vara.

För de som inte är bekanta med serien sedan tidigare så är det i stora drag ett survival horror-spel av den gamla japanska skolan. De som har lirat tidiga Resident Evil och Silent Hill kommer att känna igen sig i allt från hur spelkaraktärerna rör sig som tröga rostiga pansarvagnar, till att det tar en smärre evighet att bara öppna dörrar eller plocka upp föremål. Ibland händer det till och med att en vitblek spökarm greppar tag i dig när du sträcker dig efter saker för att skapa en nerv i ultrarapiden.

Vi börjar från början. Spelet utspelar sig på det fiktiva berget Hikami i Japan. Vid bergets fot ligger en antikhandlare där huvudpersonen Yuri Kozukata arbetar som lärling. Snart visar det sig att Yuri också extraknäcker som självutnämnd privatdektektiv som helst tar på sig fall med bortsprungna personer. Hon har synnerligen valt en lukrativ plats för sin business, då berget Hikami är känt över hela japan för att det - på så ockulta vis som möjligt - får människor att dras till berget och sedan försvinna. Den mest uppmärksammande händelsen var när ett gäng japanska skolflickor gick upp på berget för att begå kollektivt självmord. Sen dess har den lokala befolkningen tvingats leva med spöken och otyg på sina bergspromenader. Den värsta sortens vålnad är de så kallade shrine maidens vars ögon man inte får titta in i ´, för då slutar det med att man traskar ut i en svart sjö och lägger sig där platt och drunknar.

Jag låter kanske en smula raljant här, men handlingen är så smäckat av varenda japansk skräckklyscha att det blir lite parodiskt. Denna bild förstärks när man ser de kvinnliga protagonisterna vada i vattenpölar och deras vita bommulslinnen blir lika genomskinliga som spökena de jagar.

3

Flickorna är aktiva deltagare i spelet men ser inte ut som spökjägare.

Att utvecklarna fortfarande vill rida på den japanska skräckvågen som kom kring millennieskiftet erkänner de utan omsvep. Men så här 15 år efter att filmen Ringu släpptes undrar man om folk fortfarande blir rädda för spöken med slemmigt svart korphår som knastrar som en gammal tjock-tv?

Project Zero serien har fått sin särställning i skräckvärlden för att man använder en kamera, kallad Camera Obscura, istället för skjutvapen i sin kamp mot de döda. En koncept som torde passa alldeles utmärkt till Wii U, vars unika GamePad faktiskt kan förkroppsliga en kamera. Om inte annat påminner det oss om att gråta en skvätt till faktumet att Nintendo inte utannonserat Pokémon Snap 2 ännu.

Samtidigt som Camera Obscura är spelets enskilt största hook, är det också huvudanledningen till varför spelet inte blir så läskigt som man hade önskat. GamePaden är kort och gott för otymplig. Så fort en vålnad visar sitt fula fejs så ska du ta upp kontrollen mot tvn, sikta, snurra runt lite, sikta upp i taket en stund, snurra lite till och sen trycka av. Det är helt enkelt inte lika intuitivt som att på ett knapptryck dra fram en puffra och peppra de flygande lakanen fulla med hål.

4

Att använda GamePaden som kamera är roligt men tyvärr lite klumpigt.

Spelets fiender har visserligen anpassats till denna klumpighet genom att vara lite extra långsamma så att man har gott om tid att plåta. Men det i sin tur gör att potentiella jump-scare-effekter försvinner. Såklart kommer det fler fiendetyper längre fram i spelet med andra rörelsemönster och som tål mer stryk, men formulan räcker bara så långt med ett och samma vapen.

Det är också en påtaglig skillnad var man möter spökena. I öppna områden känner man sig till och med duktigt när man lyckas bränna flera gastar med ett knäpp. Men så fort man är i ett litet rum där man knappt kan röra sitt kylskåp till kropp så blir det problem. Spökenas AI anpassar sig inte ett dyft efter spelarens spatiala begränsningar och då blir det ibland helt enkelt orättvist. Ett skräckexempel är halvvägs in i spelet när man möter en boss som är immun mot kamerans blixtar och vars blotta andedräkt förpassar dig till livet på andra sidan. Det enda du kan göra är att fly. Problemet är att bossen slumpgenereras framför dig hela tiden och kommer du då till en trång bergskorridor är du rökt. Från att inte ha dött en enda gång på 10 timmar, så dog jag säkert 57 gånger bara av försöka väja för detta morbida spöke.

Även om utvecklarna misslyckats med att skapa en påträngande skräck så är den generella stämningen i spelet faktiskt väldigt speciell. Grafiken är fin, både tekniskt och estetiskt. Det ligger ett vackert gråkornigt filter över skärmen som får träd och buskar att se väldigt realistiska ut för att vara till Wii U. Ljuseffekterna är effektiva och ljudbilden är välkomponerad. Utvecklarna har verkligen lyckats fångat många obehagliga ljud där ljusa stön, harklande skrik och ångestframkallande gnissel varvas om vart annat.

Pardoxalt nog är uppdragen där man befinner sig i den tidigare nämnda antikaffären - tillika sin trygga hembas - de som erbjuder mest stämning. Att bara gå runt i huvudpersonernas ultrajapanska hem är en ren fröjd och jag kunde sitta i timmar och bara gå ut och in i olika rum. Visserligen mestadels på grund av att det tar sån vansinnig tid att öppna dörrarna, men Koei Tecmo har lyckats fånga något så ovanligt som mysighet. Regnet smattrar så där magisk mot fönstren och stearinljusen flämtar olycksbådande.

De få människor som hade äran att spela Dreamcast-spelet Shenmue kommer direkt förstå vad jag menar. Shenmue innehåller samma långsamma tempo, men i gengäld erbjöd det en atmosfär och en eftertänksamhet av sällan skådat slag. Project Zero: Maiden of Black Water når inte upp till de höjderna men erbjuder nästan samma premisser: att uppleva en japansk atmosfär snarare än att ta del av knivskarpa dialoger eller snortajt mekanik. Det är i alla fall så jag väljer att se på det.

Bortser man från trögheten i interagerandet med sin omgivning och spökenas ibland orättvisa beteende så är det här spelet värt att rekommendera. Om man dessutom gillar naiva japanska skolflickor och en stor portion japansk ockultism är detta ett spel att man kan mysa länge med. Letar man efter isande skräck som får dig att kasta kontrollen i ren panik så får man dock leta vidare.

Recension: Project Zero: Maiden of Black Water Jimmy Andersson Här kommer ett spel som använder Wii Us GamePad på ett unikt sätt. 2015-10-31T08:00:00+01:00 3 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!