Eurogamer.se

Recension: Call of Duty Black Ops 3

Det udda syskonet i Call of Duty-familjen är tillbaka.

Black ops har alltid varit det udda barnet bland alla undertitelssyskonen i familjen Call of Duty. Den där med svart nagellack som ristar dödskallar på skolbänken och läser konspirationsteorier på Reddit.

Treyarch har skapat sin egen identitet inuti Call of Duty-paraplyet, där gråskalor kring krigsföring och soldaternas roll i den tillåts träda fram. De andra Call of Duty-utvecklarna har gjort sina egna försök till en liknande positionering, men förutom ett hyfsat försök av Sledgehammer Games i och med förra årets Advanced Warfare, har inga titlar kommit i närheten av Black ops 2, som av många fortfarande anses vara det bästa Call of Duty sedan Modern Warfare 2.

Det finns alltså en del nya förväntningar på årets Black ops 3, utöver de sedvanliga "hur ska man förnya det gamla beprövade shooter-konceptet det här året". Så hur tar man en av de största spelserierna någonsin, som dessutom har en hyllad föregångare, och utvecklar det på ett meningsfullt sätt?

2

En av de största förändringarna är den nästan löjligt stora mängd innehåll som paketerats in. Det är kanske inte uppenbart direkt när man startar upp Call of Duty: Black Ops 3, men likt en schweizisk armékniv vecklas spelet ut ju mer man undersöker den.

Resultatet är en blandning av nya koncept och traditionella spellägen, men där få saker egentligen förändrar spelserien i grunden.

De största tilläggen hittar vi i kampanjen. Treyarch har knåpat ihop en historia som utspelar sig i samma värld som tidigare Black Ops-spel, men som är nästan helt fristående och står på egna ben. Och det märks att de ville göra något mer enhetligt och tydligare än tidigare spel.

Spelet utspelar sig i ytterligare dystopisk framtid där företagen växt sig starkare, människokroppar går att förbättra med neuroteknik och de globala energireserverna är tomma. Det finns tonvis (alltså, väldigt väldigt mycket) bakgrundsinformation om världen i spelet, men de komplicerade konspirationsberättelserna från tidigare Black Ops-spel är borta. De har istället försökt fokusera på ett fåtal personer och ett fåtal platser, samt en historia som tar avstamp ett mysterium kring ett Black ops-team som försvunnit.

För första gången i Call of Duty kan du själv skapa din karaktär, och välja både utseende, kön och etnicitet, alla med egna röster i både gameplay och cut scenes. Ännu mer sensationellt är att om du väljer att spela som kvinna (och kan acceptera att "Player" är ditt dopnamn) är det ett av få actionspel som faktiskt klarar Bechdeltestet.

Och bara de enkla små tilläggen gör mycket för en spelserie som länge kämpat med karaktärsskildringar. Tyvärr håller inte historien i övrigt den höga ambitionsnivå som Treyarch satt. Den börjar lovande, om än förvirrande likt öppningen av Advanced Warfare, då man blir dödligt sårad och sedan uppbyggd av futuristisk teknologi. Men resten av historien missar att dra nytta av sin egen tematik. Det stora avslöjandet i slutet är inte i närheten så dramatiskt (eller ens överraskande) som utvecklarna ville.

3

Det blir dessutom lite av ett dubbelt misslyckande att så mycket fokus legat på en historia som inte når ända fram då man som spelare förväntas spela igenom uppdragen flera gånger tillsammans med upp till fyra kompisar. Uppdragen är så tydligt en del av en helhet, men ändå ska man spela om dem för att kunna nå maxnivå på din karaktär. Det finns en ambition att ha mer dynamiska nivåer som anpassar sig efter antal spelare, men i slutändan handlar det ändå bara om att ta ner fiender så fort man ser dem.

Det som däremot funkar är de nya krafterna, eller "cyber cores", din karaktär får av den framtidsteknik som installerats i din kropp. Du kan hacka robotar, ta över drönare och skicka ut nanorobotar som får fienderna att fatta eld, för att nämna bara några få. Speciellt på högre svårighetsnivåer kan det göra stor skillnad vilka krafter du väljer inför ett uppdrag, och när du implementerar dem.

1

En del av dessa cyber cores följer även med över till multiplayer, men gör där mycket mindre skillnad i spelmekaniken. Black Ops 3 vilar här tryggt i den klassiska Call of Duty-spelstilen med snabba rörelser och precist skjutande. Superhoppandet från Advanced Warfare är kvar, men är här mer direkt och kräver mindre färdigheter av spelaren. Dessutom kan du springa på väggarna precis som i Titanfall, och mekaniken är både tajt och enkel på samma gång.

Tyvärr är det inte så användbart. Det finns alternativa vägar på kartorna för de som kan hoppa på väggarna, men det är sällan de ger en tydlig fördel. Snarare gör de dig till en tydligare måltavla. De olika karaktärernas cyber cores som laddas upp under matchen är också till stor del ovidkommande. Det är kul att kunna springa lite snabbare, eller att slå ner i golvet med gravity hammers, men i bästa fall ger dem dig någon extra kill. De är aldrig tillräckligt för att vända en match åt ena eller andra hållet.

Det märks att Treyarch tittat på Activision-kollegorna i Destiny, men en typisk Call of Duty-match är inte i närheten av så dynamisk som i Destiny. Och till skillnad från Destiny, där en match i Elimination drastiskt förändrar din spelstil från klassiska 6 vs 6 i Clash, så skiljer sig de olika spellägena sig åt väldigt lite i Black Ops 3. Det är ett problem som Call of Duty alltid brottats med, men som de av någon anledning aldrig verkar vilja ta tag i. Och frågan om det behövs när alla ändå vill spela Team Deathmatch hela tiden?

Det som finns kvar är däremot en av de bästa multiplayerspelen i hela Call of Duty-serien, där framför allt väldigt bra designade kartor står ut som en höjdpunkt. Det är dessutom som alltid oerhört tillfredsställande och tajt spelmekanik. Tyvärr är det inte den stora evolution som Treyarch hade hoppats på.

4

Call of Duty: Black Ops 3 vill så mycket. Spela co op med kompisarna? Ok! Överleva zombies? Vi har det! Förnedra okända människor i multiplayer? Visst! Och dessutom hemligt minispel, databas full med information om omvärlden, troféhylla, simulerade träningsprogram och till och med en extra zombiekampanj som öppnar upp sig efter att du klarat den vanliga kampanjen. Så mycket saker att göra!

Black Ops 3 vill erbjuda något för alla, men lyckas samtidigt inte göra något perfekt. Black Ops 3 är det första Call of Duty-spelet som Treyarch haft tre år på sig att göra (till skillnad från två år i tidigare spel). Och det är uppenbart att de velat använda den extra tiden till att pressa in mer innehåll snarare än att förfina det de redan har.

Känslan inför spelet blir paradoxalt - mängden innehåll är både det bästa och sämsta med spelet. Black Ops 3 är utan tvekan ett av de bästa Call of Duty hittills, men också en besvikelse utifrån de höga ambitionerna.

Recension: Call of Duty Black Ops 3 Niklas Alicki Det udda syskonet i Call of Duty-familjen är tillbaka. 2015-11-17T09:47:00+01:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!