Eurogamer.se

Recension: Bloodborne: The Old Hunters

Är du sugen på mer viktorianskt smisk? Alex håller i piskan och är redo.

Jag undrar hur många gånger jag skrivit "From Software" under det snart passerade året 2015. Inte nog med ett allt mer påtagligt surr om Dark Souls 3 (och en spelbar testversion) så hann vi även få en upphottad version av förra årets höjdarspel Dark Souls 2. Trots detta handlade ändå större delen av snacket om den japanska utvecklarens nya sidospår: Bloodborne.

För de läsare som konstigt nog missat vad Bloodborne handlar om så är det en mer gotisk avart av sin kusin Dark Souls. Den största skillnaden är spelets något högre hastighet samt att skölden här är utbytt mot diverse skjutvapen. Denna kombination gör att du måste förlita dig än mer på att hoppa och rulla undan fienden samt använda dig av eldsalvor för att undkomma inkommande attacker. Eller som jag gillar att tänka det: Dark Souls med en portion Castlevania.

2

Bloodbornes diaboliska jyckar är trevligast i slaktat tillstånd.

Att ta sig fram till The Old Hunters startlinje är precis lika opedagogiskt som det går att förvänta sig av det mesta som From Software sätter sin etikett på. Hade det inte varit för den guide som pressmejlet snällt nog delgav mig hade jag nog suttit i veckor framöver för att ens lyckas hitta vart tillägget tar sin början. För att ta dig fram till expansionens startplats måste du ta dig förbi några av Bloodbornes första hinder, något som såklart blir lite retsamt om du som jag redan sett eftertexterna rulla i grundspelet.

När jag väl stiger in i The Old Hunters så är det med en nästan lite kaxig inställning; de där första trappstegen skall visa sig bli oväntat friktionsfria med min nu ganska duktigt levlade New Game Plus-karaktär. Trots, eller kanske just på grund av detta, är jag ganska nära att stryka med redan vid den första fienden jag möter.

1

Vad fasen är dealen med himlen?

Upplägget är väldigt troget sitt ursprungsmaterial: harva dig igenom horder av äckelpäckel tills du lyckas nå nästa lampa (spelets checkpoints) eller den där dörren som av okänd anledning alltid öppnas från andra hållet och skapar en praktisk genväg fram till områdets boss. På tal om det sistnämnda så är The Old Hunters bossar av genomsnittlig kvalitet. Ingen känns direkt oinspirerad men det är heller ingen som får en att ramla bakåt i stolen. Något som drar ner bossarnas snittbetyg är det faktum att en av dem är i princip saxad direkt från grundspelet. Även om det görs snyggt så känns mötet lite väl enkelspårigt och déjà vu-billigt.

Om det var något jag saknade i Bloodborne så var det avsaknaden av magier; att kunna slänga iväg en brännhet eller iskall överraskning mot spelets fiender var något som uteblev trots att det var ett alltid lika tillfredsställande inslag i Dark Souls-serien. Om det beror på att grundspelets balans hade förändrat för mycket vet jag inte, men det hade sannerligen gjort saker ännu mer intressanta.

3

Genmanipulerade prästkragar. Inga konstigheter.

Den mastiga expansionen The Old Hunters är varken bättre eller sämre än sitt grundmaterial, det är bara mer Bloodborne helt enkelt. Fler områden att drömma sig bort i, nya vapen att grotta ned sig i samt fler fiender och bossar att kallsvettas över. En bra förlängning av ett av årets bästa spel samt ytterligare bevismaterial för att nedladdningsbart innehåll kan vara mer än snabba pengar för utgivarna. Har du som jag, gått och längtat efter mera viktorianskt smisk kommer du med högsta sannolikhet inte bli besviken. Men du kommer förmodligen heller inte ramla ur droskan av upphetsning.

Recension: Bloodborne: The Old Hunters Alex Pettersson Är du sugen på mer viktorianskt smisk? Alex håller i piskan och är redo. 2015-11-25T09:00:00+01:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!