Eurogamer.se

Recension: Starcraft 2: Legacy of the Void

Petter har warpat in i den sista delen Blizzards rymdepos i ett försök att rädda Koprulu-sektorn från förödelse. Läs vad han tyckte om upplevelsen här!

Jag minns när jag för första gången fick höra talas om Starcraft. Jag var liten grabb och satt hemma och gjorde mest ingenting när min bror kom hem från grannen och började berätta om ett spel som var som Warcraft fast i rymden och med aliens och sånt. Jag trodde han ljög; det var den utgångspunkt jag hade för det mesta när det gällde min bror.

Det visade sig så småningom att det faktiskt fanns ett Starcraft och efter ett par års tjatande lyckades jag och brorsan förmå vår far att inhandla spelet till familjens Mac. Det som slog mig då var den härliga särprägeln som de olika spelbara raserna hade. De var alla tre riktigt coola för en liten pojkunge och jag hade svårt att bestämma mig för vilken jag tyckte bäst om. Var det Protoss med deras självbyggande byggnader, var det Zerg med deras äckliga tentakler och attackerande tungor, eller var det Terran med deras massförstörelsevapen? Jag tror banne mig att jag funderar över detta fortfarande.

Starcraft 2: Legacy of the Void är den sista installationen till detta universum och cirkulerar kring den uråldriga rasen Protoss och deras befälhavare Artanis. Blizzard har återigen lyckats fånga kärnan i rasen som porträtteras och Protoss kommer till liv på ett förtjänstfullt sätt. Storyn fortsätter där Heart of the Swarm slutade och i spelets uppstart får vi se hur Artanis försöker återta den förlorade hemplaneten Aiur. Samtidigt har Zeratul, den legendariske Dark Templaren, gett sig ut för att söka svar i en gammal profetia och finner då att en attack på Aiur skulle vara att gå rakt i den ondskefulle gudomen Amons fälla. Han försöker varna Artanis, men förgäves, och nästan hela den Gyllene Armadan faller därför offer för Amons psykiska krafter och många Protoss förvandlas till slavar. Som spelare blir det vår uppgift att samla ihop en armé för att möta Amon och förgöra honom en gång för alla.

hybridattack

En ondskefull hybrid försöker stoppa Protoss framfart.

Detta är alltså själva storyns upptakt, en story som på det stora hela känns helt okej. Inte den mest originella kanske, men den är skickligt återgiven och tillräckligt intressant för att man ska vilja fortsätta spela och ta reda på var det hela slutar. Likt tidigare installationer får vi även här till viss del styra spelets utveckling samt skräddarsy vår spelupplevelse. Du kan bland annat välja i vilken ordning du utför uppdragen, vilket görs från kommandobryggan i rymdskeppet Spear of Adun. Skeppet har också ett krigsråd, där du kan specificera hur din armé ska se ut. Genom att klara uppdrag får du tillgång till olika Protoss-falangers speciella enheter och det är upp till dig att avgöra vilka du tycker bäst om. Vill du attackera från skuggorna med enheter från Nerazim-falangen eller obevekligt bryta ner ditt motstånd med trupper från the Purifiers? Valet är ditt.

orbit

Med hjälp av Spear of Adun kan du prickskjuta dina måltavlor med laserstrålar.

Det hela känns som ett värdigt avslut till spelserien där säcken till sist känns ordentligt hopknuten. Flera av våra favoriter från förr finns med, som till exempel Terran-kommendören Jim Raynor och den zerginfesterade Sarah Kerrigan (aka Queen of Blades). Designen på banor, enheter och hjältar är riktigt ball och man verkligen myser när man hoppar från planet till planet för att rädda Koprulu-sektorn från att gå under (det enda tveksamma designvalet är väl att Sarah Kerrigan av någon anledning muterat både klackskor och stringtrosor efter hennes zergtranformering). Banorna kommer i flera olika varianter, och vi får slåss både bland lavasprutande vulkaner, skogsbeklädda fält och på artificiella plattformer.

Uppdragen följer mycket samma mönster som i Wings of Liberty och Heart of the Swarm (och som i det första Starcraft och dess expansion Brood Wars med för den delen), där det väldigt ofta handlar om att vi ska försvara en position eller förstöra en kristall av något slag. Målet med de flesta banor är dock att vi ska försöka samla ihop en armé och samtidigt sätta käppar i hjulen på Amons förberedelser. Detta skiljer till viss del spelet åt från bland annat Heart of the Swarm, där målet ofta var att vi skulle döda så många som möjligt för att blidka Sarah Kerrigans hämndlystnad.

brygga

Vyn från Spear of Aduns kommandobrygga.

I takt med att vi jobbar oss fram i kampanjen får vi tillgång till nya enheter som läggs till bland dem som går att träna från de olika byggnaderna. Nästan alltid är det också så att om en enhet lanseras i ett uppdrag är det även just denna som är nyckeln till framgång den gången. Det är inte det mest spännande upplägget då det innebär att man mer eller mindre bara kan pumpa ut den enheten i massvis för att sedan promenera hem segern, men samtidigt lär man sig på det här sättet vad de olika enheterna är bra på och vilka användningsområden de har. Det är som att Blizzard genom kampanjen försöker lära oss hur man bäst spelar flerspelarläget, vilket väl ändå är Starcrafts främsta sida. Detta märks även då många achievements kan vinnas genom att du klarar uppdrag på kort tid, utforskar kartan eller använder vissa egenskaper tillräckligt många gånger - alla saker som måste göras för att du ska ha en chans när du spelar mot andra människor.

Sammanfattningsvis om kampanjen är att den innehåller tjugotalet tillräckligt tilltalande uppdrag. Överlag saknar jag dock humorn som funnits i tidigare spel. Kryssaren Hyperion från Wings of Liberty hade till exempel tillgång till en rad roliga prylar, bland annat en jukebox som spelade rymdcountryhits såsom A Zerg, A Shotgun and You, en tv-apparat som spydde ut propagandanyheter vinklade i kejsare Arcturus Mengsks favör och ett arkadspel med ett fullt spelbart shoot'em-up. I Spear of Adun är tongångarna långt mer högdragna och trots solitt röstskådespeleri blir det i längden ganska sömnigt att höra på Artanis filosofiska floskler om ära, heder och enighet. Då och då bryter viss humor fram, men det verkar som att Protoss inte är lika bra på det som de bonnlurkiga Terran. Jag antar att man kan argumentera för att det här är det sista kapitlet där en viss känsla av seriositet ska förmedlas, men jag tycker ändå inte att det riktigt lyckas. Det är okej, ungefär som man förväntat sig, men det är sällan jag blir särskilt engagerad i det som sägs.

council

Krigsrådet där du kan välja vilka enheter du vill spela med.

Nytt till flerspelarläget är ett gäng enheter samt ett par nya spelsätt. Varje ras har fått två tillskott till sina arméer: Terran har Cyclone och Liberator, Zerg Ravager och Lurker, och Protoss har Disruptor och Adept. Alla har de olika styrkor och svagheter. Cyclone är till exempel väldigt rörlig och kan skjuta medan den åker vilket gör den bra på att förstöra stora, tunga fiender. Kan man sakta ner den på något vis eller komma nära in på är den dock väldigt ömtålig. Det här är Starcraft i ett nötskal; det gäller att veta när och hur du ska använda de olika trupperna.

Väldigt roligt är att Lurkern, som är en mutation av Hydralisk, har kommit tillbaka. Vi såg den för första gången i Brood Wars, men sedan dess har den lyst med sin frånvaro. Denna taggförsedda rymdvarelse kan bara attackera när den grävt ner sig i backen, där den dock är osynlig för blotta ögat.

Kärnan i Starcraft 2 är resursinsamling, basbyggnation och arméträning, och personligen har jag svårt att klara av allt detta samtidigt som jag anfaller fienden. Jag blir lätt överväldigad och det slutar ofta med att jag bara styr armén men inte tränar nya enheter. Det krävs ett stort mått koncentration för att försöka övervinna min motståndare vilket ofta lämnar mig utmattad, men de gånger jag lyckas vinna känns det desto bättre. Lite som att spöa någon i schack.

resurs

Resursinsamling är fortsatt viktigt i Starcrafts multiplayer.

Tre nya spellägen finns också och ett av dem är det så kallade Automataed Tournaments, vilket är turneringar där vi kan möta spelare från alla skicklighetsnivåer. De hålls på speciella tider varje dag och du måste överleva ett gäng utslagsrundor för att till sist krönas som mästare. Jag har hittills inte varit i närheten av att nå detta.

Archon Mode är ett intressant spelsätt där två spelare tar kontrollen över en och samma bas. Tanken är att en oerfaren spelare ska kunna få hjälp av någon som är bättre eller att två grymma spelare ska kunna göra fler saker samtidigt. Det hela blev extremt rörigt när jag körde med en kompis och vi hade ingen riktig koll på vem som skulle göra vad. När en spelare hade sparat upp ett gäng mineraler för att köpa något speciellt, lyckades den andre använda dem till något helt annat. Vi fick ordentligt med spö.

cyclones

De vindsnabba Cyclones i strid med några Zealots och en Disruptor.

Det bästa nya spelläget i min mening är Allied Commanders. I denna kooperativa variant får vi välja mellan en rad olika kommendörer med speciella färdigheter som du senare använder för att klara uppdrag. Det är inte lika stressigt som versusläget och det är kul att få chansen att kunna samarbeta med andra. Kommendörerna du kan välja mellan är karaktärer från kampanjen och min favorit är nog Jim Raynor. Hans specialitet är infanteri, vilket gör att han tränar marktrupper snabbare än andra. Ett smart level-system på kommendörerna gör att man gärna fortsätter att spela för att låsa upp nya färdigheter och enheter till dem. Såhär efter att ha ägnat ganska många timmar åt Legacy of the Void är Allied Commanders speltypen jag helst av allt vill återkomma till.

För att summera det hela är Starcraft 2: Legacy of the Void en mycket bra sista del till denna klassiska spelserie. Trots att kampanjen inte är riktigt lika bra som vissa tidigare spel i serien är den ändå solid, och med många nya tillskott till ett redan väl utarbetat flerspelarläge får vi bra med valuta för pengarna. Fans av Starcraft-världen har mycket att hämta här och för dig som gillar att tävlingsspela är Starcraft 2 fortsatt ett av de absolut bästa strategispelen på marknaden. Är du RTS-entusiast av den gamla skolan där resursinsamling ligger i fokus och om du klarar av att hantera flera saker samtidigt är det här helt enkelt ett måste för dig.

Recension: Starcraft 2: Legacy of the Void Petter Hansson Frank Petter har warpat in i den sista delen Blizzards rymdepos i ett försök att rädda Koprulu-sektorn från förödelse. Läs vad han tyckte om upplevelsen här! 2015-11-27T13:10:00+01:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!