Eurogamer.se

Recension: Bombshell

Jonas har spelat ett nytt spel under 3D Realms fana. Var det något att ha?

En kompetent shooter med trasigt innehåll och intetsägande personlighet.

Efter nära nog en evighet släpptes Duke Nukem Forever under 2011 och det var mycket som hade lovats för originalversionen av spelet som vi aldrig fick se i slutprodukten. En av dessa var Bombshell som var tänkt som sidekick för Duke Nukem och som också syntes i en E3-trailer från 1998. Sedan dess har tiderna förändrats och hon har istället fått en ny design samt ett helt eget spel tack vare att danska Interceptor Entertainment blåst liv i karaktären igen, tillsammans med självaste 3D Realms. Ni kan ju tro att jag var exalterad, men jag måste medge att resultatet är en bitterljuv blandning.

2

Även här finns utrymme för påskägg. Commander Keen, någon?.

Det ska erkännas att jag inte hade något större hopp för projektet när det först avtäcktes. Trailern som visades såg ut som taget ur en hastigt hopslängd mod från ett skolprojekt, men en tid efteråt under E3 2015 fick vi se betydligt mer imponerande gameplay och jag var tillbaka på hype-tåget. Den isometriska vyn gav lite av ett billigt intryck, men känslan av 3D Realms universum fanns definitivt där. Tacksamt nog börjar spelet i stort sett direkt utan ett överlångt intro. Jag får en kort introduktion till huvudkaraktären och tidigare bombdesarmeraren Shelly "Bombshell" Harrison som efter en explosion fått sin arm ersatt av en robotarm med flera funktionella vapen. Efter att presidenten blivit kidnappad av en utomjordisk ras ledd av den galna vetenskapsmannen Heskel (för övrigt röstskådespelad av Duke Nukem själv - Jon St. John) blir det min uppgift att resa till en annan planet för att kötta monster med hjälp av ett överflöd av bly och raketer.

När jag väl drar igång min jakt och bekantar mig med perspektivet så är jag faktiskt investerad. Vapnet jag startar med är inte det bästa och avfyras i korta intervaller, men det får jobbet gjort. Särskilt tillsammans med de bästa granaterna jag någonsin har använt - bowlinggranater som åker mot mina fiender längs golvet blir aldrig tråkiga. En frustrerande aspekt redan här är dock att jag inte på minsta sätt kan manipulera kameran. Visst i många liknande spel - däribland Diablo - fungerar det bra, men i ett mer actionorienterat spel som Bombshell där projektiler flyger omkring hejvilt kunde den möjligheten bara ha varit en positiv förändring. Det hade krävts mer jobb, men det hade förbättrat upplevelsen avsevärt.

Bowlinggranater som åker mot mina fiender längs golvet blir aldrig tråkiga

3

Svärdet är det bästa vapnet någonsin.

För att återkomma till vapnen så låser jag senare i spelet upp en schysst blandning av 8 mer eller mindre kraftfulla tingestar - däribland ett hagelgevär, raketgevär och kulspruta. Alla med charmiga namn som Ion Maiden, Motherflakker och Personal Missile System (P.M.S). Det är en bra variation och de allra flesta är väldigt roliga att byta mellan i stridens hetta. Lägg därtill att det går att förbättra vapnens effektivitet och lägga till en sekundär avfyrning via uppgraderingsträdet, förutsatt att jag har tillräckligt av det utomjordiska loot som går att hitta här och var på kartorna. Bombshell själv tjänar in erfarenhetspoäng och går upp i level under spelets gång och kan därmed också uppgraderas vad gäller hälsa, sköld och fyra särskilda "superkrafter". Bland dessa ingår att klubba fienderna i ansiktet med en så kallad "Mighty punch" eller min personliga favorit "Power sword" - ett snabbt svärd som även plockar ner fiender mer effektivt. Dessa kan inte användas jämt och ständigt utan går på min stamina-mätare som snabbt men rättvist tenderar att ta slut.

Hur kul det än kan vara att tillintetgöra fiender till höger och vänster så går det dock sakta men säkert upp för mig hur trasigt Bombshell är. Fienderna i sig är minst lika varierade som spelets vapen, men många av dem är dummare än en låda med grus, då fler och fler tenderar att antingen fastna i omgivningens objekt eller helt enkelt lida brist på ambitionen att skjuta mot mig. Detta syns också i en av spelets bossfighter där jag lugnt kunde pricka fienden på behörigt avstånd, visserligen utanför bild. Vidare borde spelet med sina teman ha haft en mer utstickande personlighet, kanske genom roligare händelser runt omkring och en mer utarbetad huvudkaraktär. Röstskådespelerskan bakom Bombshell gör ett helt ok jobb som en av de få duktiga skådespelarna i spelet, men den skrivna dialogen känns för det mesta påklistrad och glöms lätt bort.

Fienderna i sig är minst lika varierade som spelets vapen, men många av dem är dummare än en låda med grus

1

Mellansekvenserna är mestadels riktigt fina.

Spelets omgivningar gör heller inget större intryck. Många delar är dödligt snygga och detaljerade, men blir ändå ofta ganska tråkiga att vandra igenom. Något som hade hjälpt vore att dra fördel av den artificiella intelligensen Amiga som bor i Bombshells mekaniska arm. Denna kan senare lösgöras och kontrolleras som en egen karaktär och blir som mest användbar vid ett par enstaka tillfällen. Här går potentialen att variera spelmekaniken ytterligare förlorad, då vi hade kunnat få se partier med pussellösning och kanske till och med hemligheter bakom väggar i miljöerna.

Precis som jag nämnde innan så är upplevelsen inte bättre än bitterljuv. Det finns en kompetent, om än medioker, shooter i Bombshell som till viss del förstörs av brist på intressanta karaktärer, miljöer och taskig AI. Spelet rekommenderas inte till fullpris, men för den som är nyfiken kan det vara värt en genomspelning när priset går ner och det har patchats ordentligt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!