Eurogamer.se

Recension: Far Cry Primal

Tillbaka till stenåldern.

Solen gassar på min rygg medan jag sitter gömd på toppen av en enorm stenformation. Det är mitt på dagen och solen står som högst på himlen. Bredvid mig står min vita varg och tillsammans ser vi ner på Udam-lägret nedanför. Udam är en fientlig stam. De är brutala, primitiva, starka och människoätare.

Jag planerar mitt anfall. Med min pilbåge kan jag ganska enkelt ta ut vakterna och arbeta mig från lägrets utkant in mot lägerelden i mitten. Eller så kan jag använda min giftbomb som kommer få alla att bli galna och anfalla varandra. Det skulle minimera mitt jobb i det hela. Eller så kan jag be min lojala uggla döda vakten som är närmst hornet så de inte kan kalla in förstärkningar. Om jag är snabb nog kan jag kanske döda alla innan någon hinner reagera.

Men ödet håller inte med mig. Min varg råkar glida ner för stenformationen jag sitter på. Rakt ner i lägret. Han är en jägare och kan ta ut en ovetande fiende, men ett helt läger av stenåldersmän är en annan sak. Han blir snabbt nedslagen och jag måste försöka hela honom. Jag kastar mig ner mot lägret, tar ut alla som står i min väg och når till slut vargen och ska ge honom mat så han kommer på fötter igen.

Han dör mitt under animationen. Istället för hela honom så drar jag kniven, som används med samma knapp, och tar hans päls och kött. Far Cry Primal har nu krossat mitt hjärta.

1

Oros är ibland skrämmande vackert. Dunia-motorn presterar utmärkt här.

Jag har en tendens att vara cynisk när det kommer till Ubisoft. De senaste åren har deras spelfabrik producerat många väldigt ojämna resultat. Spelserier som kommit varje år trots att de behövt mer tid att arbetas på, en brist på innovation då alla spel försöker ha samma spelmekanik och fortsatt problemfyllda PC-versioner. Listan fortsätter.

Så när jag började med Far Cry Primal så hade jag inte direkt höga förväntningar. Det var i mina ögon ett Far Cry 4 med ny lackering och jag trodde att jag skulle med djupa suckar kämpa mig igenom det, precis som jag gjorde med förra årets Assassin's Creed. Men under spelets gång hände något och det började sakta vinna över mig.

2

Kartan fylls snabbt upp av sidosaker att göra. Vissa bättre än andra.

Ja, om ni har spelat Far Cry 4 så känner ni direkt igen stora delar av innehållet i spelet. Hur vi med poäng kan låsa upp olika kunskaper, hur vi kan jaga djur för resurser och skapa nya föremål eller uppgraderingar samt smygandet med pil och båge. Mycket av detta har vi sett i tidigare spel i serien. Men det Far Cry Primal gör väldigt bra är en sak: placering.

Spelet utspelar sig för cirka 12000 år sedan och placerat i Centraleuropa. Borta är alla kaféer fyllda av skäggiga hipsters, arga twittrare med meningslösa hashtags och superhjältefilmer. Det är urskogen som gäller.

Vi spelar som Takkar, en jägare från Wenja-folket. Efter en olycklig mammutjakt försöker han återförenas med sin stam i Oros, en idyllisk dal fylld av liv och resurser. Han finner istället sitt folk i spillror, jagade av Udam; barbariska kannibaler från norr och Izila; slavdrivande soldyrkare som använder eld. Takkars jobb är nu att återuppbygga sin stam och försöka överleva dessa motståndare.

6

På natten blir det vanligare med farliga djur.

Den tidigare delen av spelet gav mig en hel del ångest. För direkt när jag väl kom in i Oros och kunde röra mig fritt så fylldes kartan av sidouppdrag. Wenjas skulle eskorteras, djur skulle jagas i grupp och gisslan skulle räddas bara för att nämna några. Dessa är såklart helt valbara men de känns fortfarande inte mindre inkräktande.

Sedan så älskar spelet sina slumpmässigt frammanade uppdrag och dynamiska händelser som dyker upp på kartan medan Takkar springer genom skogen. Jag kan plaska runt i en bäck och rota efter rätt sten att uppgradera ett vapen för att helt plötsligt råka dras in i att skydda en grupp stammedlemmar från vågor av fiender. Detta är såklart bra för att ge spelaren saker att göra men det händer lite för ofta och ofrivilligt. Takkar kan strunta i dessa aktiviteter men det ser spelet som ett misslyckande och vi förlorar nya potentiella medlemmar till vår by.

Men dessa saker lärde jag mig att ignorera ganska snabbt. Det är en relik som kommer med Ubisofts återanvända design som föredrar kvantitet framför kvalitet för sidouppdrag. Desto roligare är dock spelets mer ordentliga uppdrag. Det är de som sätter Takkars kunskaper och utrustning på prov.

Uppdragen i spelet anammar spelets sandlådenatur och låter mig ofta välja hur jag ska genomföra mina uppdrag. Som mitt olyckliga exempel längst upp så är detta bara en liten del av vad har till mitt förfogande. De kunskaper jag låser upp och de vapen jag bygger ger alla mig gott om valmöjligheter för hur jag ska tackla problemen framför mig. Ska jag smyga mig in är det ett alternativ, detsamma om jag bestämmer mig för att komma inridandes på en sabeltandad tiger.

7

Många av spelets resurser är fördelade till spelets olika regioner. Som olika typer av trä och sten. Alla dessa behövs för olika saker.

Far Cry Primals egna lilla gimmick är att Takkar är en så kallad "Beast Master". Detta har inget med Marc Singer och B-filmsaction att göra, utan det är förmågan att kunna tämja djur för att ha som allierade. Det är ingen direkt avancerad sak att göra. Takkar slänger fram lite bete, närmar sig djuret sakta och vips så har vi nu en jaguar till vårt förfogande. Det revolutionerar inte serien men det har helt klart sina fördelar. Speciellt när vi närmar oss spelets senare delar och vi troligen låst upp mer avancerade kunskaper. Få saker trumfar att jaga mammutar ridandes på en sabeltandad tiger.

Det mesta i spelet är sedan en vidareutveckling av systemen som fanns i Far Cry 4, men som jag nämnde ovan så är det placeringen som är spelets största styrka. Det ger en så mycket mer logisk kontext för det vi gör.

Jag tyckte om att jaga i Far Cry 3 och 4. Det var lite beroendeframkallande att hitta sällsynta djur för att kunna skaffa spelets bästa uppgraderingar. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig fann det märkligt att personer i modern tid behövde jaga hajar för att skaffa en större plånbok eller mörda tre grävlingar (som går att tämja i Primal. De är lika farliga som tidigare) för bättre hölster.

3

Det finns väldigt mycket olika kunskaper att låsa upp i spelet.

Här känns det mycket mer logiskt att behöva jaga, fylla på resurser och bygga egna föremål och det mesta har modifierats för att passa väl med spelets tema. Som hur helningen involverar mat och nu är "recept" av kött som kombineras med olika plantor för effekter som extra hastighet, göra sig svårare att synas av djur och så vidare. Fortfarande väldigt "speligt", men med en kontextuellt sund grund att stå på.

Takkars förmågor blir alla upplåsta av två saker: Tillgång till föremål/teknologi samt experter i Wenja-byn som låser upp egna uppgraderingsträd som vi kan peta in poäng i. Jag föredrar helt klart det första framför det andra men det hade kunnat vara betydligt värre. Kanske inte helt logiskt att tre extra poäng i kunskapsträdet låter mig hitta mer sällsynta material egentligen, men det är ett olyckligt arv som fortfarande fungerar här.

5

Med djurfett kan vi tända eld på nästan alla vapen i spelet. Både för ljus och för att leka pyroman.

Far Cry Primal är ett väldigt intressant spel. Det kanske inte är revolutionerande för sin serie men det känns gediget. Jag älskar hur Oros ser ut, från de snötäckta vidderna i norr till de sydliga mammutslätterna. Det är en omgivning vi ser väldigt sällan i spel och jag uppskattar detta.

Ubisoft har lagt mycket tid på detaljerna. Allt från språket karaktärerna talar (ni får vara beredda på att läsa undertexter i Primal) till att spelet faktiskt tar omgivning i åtanke. Utan rätt uppgraderingar kan Takkar enkelt frysa ihjäl i de nordligare delarna av kartan och jag blev chockad när jag upptäckte att detta kunde balanseras genom att använda en av mina klubbor som en fackla för värme. Det kanske inte är ett extremt långt spel i sin story, men det är fortfarande genomtänkt och väldigt välgjort.

Jag var väldigt skeptisk till en början. Jag och Ubisoft har inte kommit så hemskt bra överens på senare år men Primal är väldigt välgjort trots vissa sviktande designval. Takkar är tråkigare och mer opersonlig än de flesta protagonisterna till exempel men hans träiga natur balanseras upp av karaktärer som schamanen Tensay eller den lite smått galna Woogah.

4

Att rida på en tiger är fruktansvärt metal.

Om ni tyckte om Far Cry 4 och är nyfikna på lite stenåldersaction så kan jag inte låta bli att rekommendera spelet och för er andra som likt mig var väldigt skeptisk till en början så tycker jag faktiskt att spelet är värt en chans. Det är troligen mitt favoritspel i serien nu med tanke på hur pass väl spelmekaniken passar ihop med epoken vi spelar i.

Som sagt, få saker slår att rida in i en strid ridandes på en sabeltandad tiger.

Recension: Far Cry Primal Adam Holmberg Tillbaka till stenåldern. 2016-02-22T12:00:00+01:00 4 5

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!