Eurogamer.se

Nintendo respekterar inte Europa

Skall man bojkotta dem eller vad?

Ibland undrar man vad fan Nintendo håller på med?

Jag brukar inte bli överdrivet förbannad kring försenade releaser i spelvärlden, men idag vakna jag upp och såg en ny officiell trailer på Fire Emblem Fates och kände en olustig känsla i kroppen. Jag kan misstolka känslan med något annat, men väljer att se det som ett tecken på att Nintendo behöver få sin del av sleven.

Fire Emblem är tillsammans med Mario och Zelda-spelen de spel jag värderar allra högst bland Nintendos egenproducerade serier. Det senaste spelet, Fire Emblem: Awakening, var så bra att det nu krupit upp på min personliga topp 5-lista över de bästa spelen någonsin. Det var så bra att jag köpte en unikt designad 3DS XL med Fire Emblem-motiv bara för att det skulle kännas värdigt att trycka in kassetten i min maskin. I tre år har jag längtat efter uppföljaren Fire Emblem Fates.

Men vet ni vad? Fire Emblem Fates släpptes i Japan för snart ett år sedan och i Nordamerika för ca två veckor sedan, medan vi i Europa inte ens har fått ett datum ännu.

1

Visst är den fin?

Nu tänker säkert en del av er att Fire Emblem är en obskyr titel bland Nintendos ångvältar så det kommer inte som en överraskning att det släpps ett år före i Japan och sen med ojämna mellanrum till resten av världen. Fine, även om Fire Emblem-spelen faktiskt börjat sälja i miljonklassen, där det senaste sålt i 300 000 exemplar i USA på bara några dagar, så är det inga systemsäljare. Men är Metroid-spelen det? Är Yoshi-spelen det? Knappt så att Zelda-spelen når respektingivande siffror längre.

Men det är inte bara min oproportionerliga kärlek till ett strategirollspel med perma-death som får mig att skriva detta lilla stycke. Det är fenomenet att släppa spel vid olika tillfällen som jag behöver ventilera lite.

En gång i tiden dominerade Japan allt vad videospel hette. PC växte sig stort under 90-talet och har sedan dess behållit sin särställning, men det var konsolerna och arkadhallarna som regerade under 80- och tidigt 90-tal. Då bestämde Japan (läs Nintendo) allt om när spel skulle släppas och vilka spel som var värdiga en lokalisering. Då var det regel snarare än undantag att spel kom först till Japan, sen USA och till sist Europa. Eller inte alls, lex Final Fantasy 6.

5

Ett hugg mot Nintendo.

Det första spel som faktiskt ruckade på denna grundmurade idiotiska inställning var Sonic the Hedgehog 2, med sin "Sonic 2sday"- release, där spelet släpptes samma jävla tisdag i hela världen i november 1992. Det var smart marknadsföring och fick faktiskt betydelse. Sonic-fans i Sverige kände sig lika delaktiga i fenomenet Sonic som japanerna. Vi kände att vi fick vara med om något nytt, stort. Nått som var för oss alla på jorden.

Tänk att företagen själva inte fattar vilken mindervärdeskänsla det skapar mot sina fans att inte släppa spelen samtidigt? Det finns få branscher som har så hängivna fans som inom spelvärlden, så att skymfa dem var ytterst märkligt redan på 80-talet, men i dag, när spelbranschen vuxit till en naturkraft är det helt ofattbart.

3

Liknande känsla som Sega gav oss med Sonic 2 gav faktiskt Nintendo med Zelda: Ocarina of Time, som inom ett par veckor i slutet av 1998 släpptes samtidigt över alla marknader. Tro på fan att folk hade känt sig snuvade om de behövt vänta flera år på en lokaliserad version av ett sådant revolutionerande spel.

6

Sen dess trodde mitt naiva jag att Nintendo insåg värdet av att alltid släppa spel på det sättet. Okej att Gamecuben kom senare till oss i Europa, konsoler är ändå konsoler tyckte vi då. Men sen släppte Nintendo Wii i USA före den lanserades i Japan! Och alla stora spel kom därefter samtidigt i hela världen. Kanske var Wii en för stor kulturell kraft, där mainstream-pressen säkerligen hade undrat varför i hela friden ett Mario Party kommer till en marknad före andra?

Och med internets framfart trodde jag på allvar att vi inte skulle få se ojämställda releaser längre. Det verkade som Nintendo lärt sig att det inte är möjligt att hålla fansen på sträckbänken. Om Super Mario World hade släppts, låt oss säga 2010 i Japan med en planerad release två år senare (som var fallet 1990) i Europa hade det räknats som en skandal av största mått. Vi gnällde om det 1990 för Super Mario var ett såpass stort spel som alla längtade efter, men vi accepterade det för att Nintendo var Nintendo och vi fick vara glada om vi ens fick spelet till Sverige. I dag hade internet dödat för mindre.

Varför har då Nintendo börjat göra så här mot oss igen? Först var det mastodontspelet Yo-Kai Watch, som nästan varit större än självaste Pokémon i Japan och som släpptes i USA för drygt ett halvår sedan. Fram tills alldeles nyligen hade vi inte ens ett datum när denna "världssuccé" skulle anlända till Europa. Nu vet vi att det kommer den 29:e april, men bryr sig någon längre?

7

Yo-Kai Watch, ett spel vi knappt bryr oss om längre...

Det känns som Yo-Kai Watch kommer virvla in här och sen blåsa bort lika fort. Missad potential. Europa må vara splittrat och besvärligt att lokalisera till alla som prompt måste spela sina spel på sitt kära modersmål. Hårda ord mot alla tyskar, fransoser, italienare och spanjorer. Men när till och med spelare i de länderna själva börjar klaga på försenade spel kan man ju undra vad som händer... Vill Nintendo se om spelen gör bra ifrån sig i USA först? Hallå Nintendo! Det är 2016 inte 1986...

Alla engelskspråkiga människor i dag tar del av samma nyhetsflöde på internet. Ingen har tvingat mig, men som fan av Fire Emblem Fates har jag redan sett alla miljontals let's plays därute, jag har hört musiken, jag har läst om karaktärerna, men jag har inte ens ett datum att se fram emot. Nu känns det redan för sent att börja spela skiten.

Så jag frågar igen: Vad fan håller ni på med Nintendo?

Om ni mot förmodan vill se mer om Fire Emblem Fates och upphovet till denna arga text se nedan:

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!