Eurogamer.se

Recension: Quantum Break

Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break!

Saker kan aldrig gå rätt i science fiction-spel. I Half-Life så leder ett teleportationsexperiment till att jorden invaderas av utomjordingar. I Doom leder ett liknande experiment till att Mars invaderas av demoner från helvetet. I Quantum Break leder experiment med tidsmaskiner till att tid och rum sakta börjar gå sönder. Ingen forskare verkar kunna ta Murphys lag i beräkning.

Likt andra gånger vetenskapliga så är det upp till en person att rätta till alla andras misstag, rädda världen och ha ihjäl allt och alla som kommer i ens väg. Jack Joyce är det här historiens ansvarige hjälte och ska med sina tidskrafter och en massa, massa ammunition ställa allt till rätta och få Fröken Ur att fortsätta jobba.

1

Presentationen och belysningen i Quantum Break är fenomenal.

Quantum Break var ett av flera spel jag inte hade några direkta tankar eller förväntningar om innan uppgiften att recensera det föll till mig. Inte på grund av misstro mot utvecklarna på något sätt. Max Payne 2 är ett av mina favoritspel och Alan Wake var trots ganska stora svagheter en unik upplevelse som uppskattades mycket.

Nej, det var till stor del hur det presenterades och marknadsfördes som livnärde min allmänna skepsis kring titeln. Ord som "cinematiskt" kastades omkring och alla klipp vi fick se var imponerande men samtidigt väldigt intetsägande om hur Quantum Break skulle kännas i slutändan. Sedan så var det också ett luddigt koncept som de pratade ganska lite om med en serie kopplad till spelet. Detta gjorde att titeln inte pingande så hemskt mycket på min radar.

8

Bandesignen ger dig utrymme för lite utforskande och minipusslande mellan striderna.

Det har nu gått över en vecka sedan jag klarade spelet och har funderat långt och mycket över hur det ska bedömas. Min slutsats är att det är ett riktigt bra äventyr, men som hade kunnat berättas så mycket bättre.

Först och främst så spelas det bra. Efter Alan Wake som ofta kunde kännas enformigt och styltigt med sina hundratals identiska strider så verkar Remedy ha tagit åt sig av den kritiken. Jack och hans förmågor fungerar utmärkt och leder till många givande strider som, i alla fall på svårighetsgraden Hard, kan utmana och ge spelaren utrymme att experimentera lite.

5

Varje strid signeras med en scen i slow-motion när sista fienden dör.

Jacks förmågor kretsar kring olika former av tidsmanipulation. Han kan till exempel frysa fiender och föremål inom små områden, röra sig oerhört snabbt för att undvika fiender eller slänga upp tidssköldar för att skydda sig från inkommande skott. Detta kombinerat med många fler olika typer av fiender, olika vapen och situationer gör att detta är ett enormt steg uppåt sedan deras senaste spel.

Att frysa en fiende i en bubbla, pumpa in lite hagelskott i den, susa fram till en annan soldat för att leverera en käftsmäll och kasta sig in bakom ett hörn innan resten av fienderna i rummet reagerat upphör aldrig att kännas roligt. Quantum Break kan nästan beskrivas som ett mycket mer slipat Alan Wake blandat med lite inFamous: Second Son-känsla inblandat i hur det spelas när jag sitter med kontrollen i näven.

12

Det är alltid visuellt imponerande när så kallade stutters fryser allt omkring Jack.

Sedan så är Quantum Break också fruktansvärt vackert. Bilden kan kännas lite luddig ibland på grund av en lägre renderingsupplösning samt artefakter i till exempel rörelseoskärpan, men det är utöver detta fruktansvärt läckert att se på.

Belysningen är fenomenal och känns naturlig med en imponerande närvaro när Jack vandrar genom platser som drabbas av tidsförkjutningar. Detaljrikedomen är också på högsta nivå med realistiska reflektioner, gott om fysik och förstörelse av omgivningen. Att se världen smulas sönder och byggas ihop igen medan tiden spolas fram och tillbaka upphör aldrig att imponera under tiden jag spelar. Sedan så har också motorn en uppsättning av imponerande effekter och störningar som sker när tiden spelar spratt, även om dessa effekter mot slutet också kan användas till överdrift.

9

Även när tiden står stilla så är Monarch ofta ett hot.

Detta är utan tvekan en av de vackraste titlarna på Xbox One och har tillsammans med sitt spektakel en skön spelkänsla (till skillnad från glorifierade teknikdemos som Ryse). Utan det som ofta känns som en besvikelse med Quantum Break är berättandet och allt fluff omkring mekaniken och bandesignen.

Det är imponerande att storyn lyckas hålla sig så pass konsekvent som det gör trots att det innehåller allt från tidsresande till frågor kring paradoxer. För det mesta följer det sina egna etablerade regler med minimalt manusfusk och det ska Remedy ha enorm respekt för. Men karaktärer och hur de valt att strukturera spelet är den största besvikelsen.

7

Spelets miniserie i Live Action hade gott kunnat skippas.

Quantum Break känns lite som en modern superhjältehistoria med hur grunden är lagd. Detta är föga förvånande med tanke på att Remedy länge tyckt om att dra inspiration och anpassa olika genrer när de skapar sina spel. Max Payne var nästan poetisk neo-noir blandat med Hong Kong-inspirerad action och Alan Wake kombinerade mysterier som Twin Peaks med klassisk litterär skräck.

Här känns det dock lite som en halvklipsk TV-serie som fick två säsonger på Syfy. Speciellt då äventyret är fyllt till bredden av både B och C-skådisar som är på plats med sina riktiga ansikten, både i spelet samt i dess så kallade "Junctions".

3

Designen och produktionsvärdet i spelet är överlag på högsta nivå.

Junctions är att mellan varje kapitel av spelet så får vi styra Jacks före detta vän och nyblivna nemesis, Paul Serene (som de flesta troligen känner igen från Game of Thrones). I dessa delar så får vi helt enkelt två binära val om hur han och hans ondskefulla företag Monarch ska handska olika situationer. Som till exempel om de ska försöka förfalska information och vinna folks förtroende i jakten på Jack eller om de ska med våld försöka sopa igen spåren efter sig och riskera fler motståndare.

Dessa val leder inte till så hemskt stora skillnader i Quantum Break egentligen. När vi styr Jack kan det ofta röra sig om enstaka alternativa möten, små kommentarer och utmaningar eller att vi pratar med en annan karaktär ett tag. Utan det är som mest skillnader är i serien som är instoppad efter varje val. Detta är också spelets absolut största problem.

4

När man fryser tiden kan du fylla bubblorna med hett bly som sedan frigörs för massiv skada.

Det kommer ungefär en halvtimme av denna lilla serie mellan alla spelets kapitel. Dessa är inspelade med riktiga skådespelare och följer för det mesta Paul eller andra som jobbar för Monarch. Detta var något jag verkligen hade noll intresse för då de flesta karaktärerna i princip bara är cameos i när vi själva får spela med ganska lite inverkan på något kopplat till det jag själv gör med Jack.

Hela konceptet luktar Webisodes, något som var mycket mer populärt med internetmarknadsföring för spel under den förra generationen av konsoler. Det känns artificiellt och outvecklat att se en karaktärer försöka skapa drama på ganska kort tid och sedan ha väldigt, väldigt lite med mig att göra under majoriteten av spelets gång. Det är även något som lite förstör omspelningsvärdet då jag på tredje rundan knappast kände för att se på dessa avsnitt igen och valde att hoppa över dessa. Att sitta och glo på en billig miniserie när jag vill spela är inget som direkt lockar mig.

2

Spelet är helt nedlusat med föremål att läsa och undersöka. Nästan lite för mycket.

Sedan så är Jack också en oerhört trist huvudperson. Han har oerhört lite egen input angående vad som sker eller ej och hans bakgrund förklaras aldrig på ett tydligt sätt. De flesta andra karaktärerna omkring honom känns ofta mycket mer välrundade och intressanta än Jack. Om vi hade plockat bort Quantum Breaks episoder och haft en lite mer unik huvudperson som vi faktiskt lär oss mer om hade storyn troligen varit mycket mer intressant. För den är egentligen intressant jämfört med många TV-spel.

Trots sina brister så känns det fortfarande som en värdig upplevelse. Remedy provade på något nytt med Quantum Break och det misslyckades ganska rejält där enligt mig. Men det lyckades fortfarande väl med det viktigaste: Hur det känns att styra och spela. Striderna är, som nämndes ovanför, fortfarande roliga och bandesignen är i stil med andra titlar från Remedy. Det var i princip aldrig frustrerande eller irriterande under tiden jag faktiskt spelade utöver en riktigt slarvig och rejäl spik i svårighetsgraden mot slutet som nästan drev mig till vansinne.

6

Relationen mellan Jack och Paul är en av spelets styrkor men samtidigt något som hade kunnat undersökas mycket mer.

I slutändan känns det mycket som ett Remedy-spel. Pop-kultur och spännande koncept blandat med visuellt slående action gör att detta absolut är en titel värt att spana om du äger ett Xbox One. Om Quantum Break får en uppföljare så hoppas jag att utvecklarna satsar på ett lite mer traditionellt berättande utan en miniserie. Men tills dess så har vi trots allt ett givet köp för actionhungriga Xbox-ägare.

Recension: Quantum Break Adam Holmberg Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break! 2016-04-01T09:01:00+02:00 4 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!