Eurogamer.se

Throwback Thursday: Dino Crisis 2

T-Rex, fasta kameravinklar och vibrerande handkontroller. Jerry berättar om magin som var Dino Crisis 2.

Ända sedan jag såg världens bästa tecknade film, Landet för längesedan, har T-Rexen både skrämt och fascinerat mig. På PS1 "spelade" jag den där T-Rex-demon hur länge som helst, trots att det enda som gick att göra var att snurra kameran runt den skräckinjagande urtidsödlan medan den klampade framåt. Snacka om att jag blev glad när skräckspelens mästare Shinji Mikami valde att gå ifrån zombier och istället ge sig i kast med dinosaurier!

Jag talar naturligtvis om Dino Crisis, Resident Evil-kopian som tack och lov fick en actionfylld uppföljare. Det är nämligen Dino Crisis 2 som jag lirade under uppväxten, njöt av trots att jag knappt var halvvägs till åldersgränsen. Visserligen var Mikami bara producent för Dino Crisis 2, men Resident Evil-influenserna genomsyrade ändå hela spelet. Eftersom jag redan var förälskad i Resident Evil och Resident Evil 2, var det ren magi att sätta igång Dino Crisis 2 och mötas av samma typ av spel. Den enda egentliga skillnaden var att fienderna inte längre bestod av zombier, utan av blodtörstiga varelser som dog ut för 65 miljoner år sedan.

Velociraptor

Spelkontrollen i Dino Crisis-trilogin har åldrats lika dåligt som styrningen i de första tre Resident Evil-spelen, vilket inte är så konstigt eftersom de är uppbyggda på precis samma sätt.

Spelkontrollen, som idag känns oerhört klumpig och utdaterad, kunde jag utantill sedan mitt möte med Capcoms zombiespel. I rollen som Dylan, en blond elitsoldat som ser ut att tillhöra valfritt pojkband från 90-talet, sprang jag omkring med hagelgevär och pangade spelvärldens mest ettriga Velociraptorer. De fasta kameravinklarna hackade till varje gång de skulle skifta, och som om det inte var nog med detta dök även fler dinosaurier upp ur tomma intet så fort kameravinkeln ändrades. Jag störde mig dock inte på dessa extra dinosaurier, de gav mig ju bara ännu mer poäng.

Dino Crysis 2 hade nämligen ett arkadliknande och beroendeframkallande poängsystem som jag älskade från första stund. Varje träffat skott fyllde på en kombomätare, och ju fler Velociraptorer jag dödade i snabb följd desto högre poäng fick jag. Dessa gick sedan att spendera på nya vapen och uppgraderade magasin, vilket var livsviktigt när Regina - spelets andra spelbara protagonist - snart behövde köpa en eldkastare för att kunna grilla giftiga svampar.

Kombomätaren

Att skjuta dinosaurier var precis så roligt som jag hade föreställt mig. Ännu bättre blev det tack vare kombosystemet.

Jag minns hur jag blev som besatt av att samla poäng, för att hela tiden kunna köpa de senaste vapnen vid varje sparstation. Och det är just sparstationerna som gjorde det mer skoj att lira Dino Crisis 2 än de första Resident Evil-spelen. I Dino Crisis 2 behövdes inga sparningspoletter såsom i Resident Evil, utan här var det bara att skriva över minneskortet hur mycket som helst. Vilken lycka! Att spelet dessutom var mer actionpackat än Resident Evil var också en lättnad efter att ha blivit skrämd från vettet av alla zombier i Racoon Ciry.

Med det sagt fanns fortfarande ett speciellt skräckmoment i Dino Crisis 2 som jag minns lika tydligt än idag som när jag för första gången var med om det: stunden då spelets T-Rex klampar in och ger ifrån sig sitt ikoniska vrål. Att Capcom hade kikat både en och trettiofem gånger på Spielbergs två Jurassic Park-filmer, rådde det inga tvivel om. Inte nog med att Velociraptorerna hoppade på exakt samma sätt som i Jurassic Park, utan T-Rexens läte i Dino Crisis 2 var så gott som identiskt med Spielbergs version av detta monster. Men det var inte vrålet som fick mig att rusa iväg i panik...

Med härligt primitiv fysik gick containrar sönder när den polygonfattiga jätteödlan klampade efter mig. Varje steg den tog resulterade i en supermodern vibration i dosan, vilket var något helt nytt för mig. Jag hade aldrig tidigare varit med om vibrerande handkontroller, så när T-Rexens steg darrade i mina redan darriga händer cementerades actionpärlan Dino Crisis 2 för alltid i mitt hjärta.

T-Rexen

T-Rex... Finns det någon mer episk varelse? Nej.

Det kanske låter som en självklarhet idag, men under Playstation-eran krävdes den nya handkontrollen Dualshock - en vidareutveckling på originalkontrollen och även den dosa som i dagsläget fått tre nästintill identiska uppföljare - för att spelaren skulle ha möjlighet att lira med analogspakar och vibration. Det var rena lyckan när jag så småningom fick lägga beslag på detta styrdon till Sonys första konsol!

Kanske är Dino Crisis 2 och Dualshock-dosans vibrationer rentav den ursprungliga orsaken till att jag än idag föredrar att spela datorspel med handkontroll, istället för med det livlösa alternativet mus och tangentbort? Jag vet inte... Jag vet bara att T-Rex aldrig har varit lika skrämmande som den var i Dino Crisis 2. Dess fasansfulla steg ekar än idag i mina händer.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!