Eurogamer.se

Recension: Game of Thrones S06E03: Oathbreaker

Sa någon Barney Stinson?

Ett klassiskt uppbyggnadsavsnitt som trots en fortsatt klantig hantering av The North ändå bjuder på spännande ögonblick.

OBS: Denna recension innehåller massiva spoilers från avsnitt 3 av säsong 6 av Game of Thrones. Så se upp om du inte sett avsnittet ännu.

Sjätte säsongen av Game of Thrones har knappt börjat och ändå har en hel uppsjö massiva saker hänt. Viktiga karaktärer har brutalt mördats, ännu viktigare karaktärer har kommit tillbaka från de döda och mekanismer har satts igång på flera olika håll i Westeros som verkar leda till bara en sak: krig. Varesig det är en konfrontation mellan Jon Snow och Ramsay Bolton, Lannisters och High Sparrow eller Daenarys och Dothrakis så verkar väpnade konflikter ofrånkomliga nu, och syftet med dagens avsnitt "Oathbreaker" tycks vara att förbereda oss inför det. Vilket såklart innebär att det inte på långa vägar var lika spännande att se på som förra veckans "Home", men trots detta hände ändå en hel del intressanta saker i avsnittet.

Att se Jon Snows vidöppna, paniska ögon när han misslyckades med att förstå hur han kunde vara vid liv samtidigt som han var märkbart skärrad över sitt väldigt brutala dödsfall var en stark inledning på avsnittet, inte minst när vi fick se de övriga karaktärerna i Castle Blacks reaktioner. Även om han verkar vara samma gamla Jon känns det som att han förändrats i grunden, vilket märktes inte minst i avsnittets avslutande del när han lämnade Night's Watch med orden "My watch has ended" efter att ha avrättat de fyra som mördade honom. Även den scenen var ytterst välgjord, inte minst det sista utbytet mellan Jon och ser Alliser Thorne. Att se Thorne, en karaktär många avskytt sedan säsong 1, till slut möta döden (och dessutom på ett så värdigt sätt) var på många sätt mäktigt, och även om jag är glad för att han är borta så kommer jag ändå sakna munhuggandet mellan honom och Jon.

3

Undrar vad han tänker just nu.

Även Ollys död hanterades bra. Jag antar att många hurrade när de fick se hans blåa huvud hänga livlöst i repet, men för mig var det mest sorgligt. Det finns få karaktärer som fått utstå så mycket skit som Olly, och att se att han till slut konsumerades av sitt hat så mycket att ingenting annat fanns kvar i honom var verkligen hjärtskärande. Lyckligtvis fanns det andra scener vid Castle Black som motverkade den väldigt tunga stämningen, däribland vältajmade skämt om storleken på Jons kön (har det förresten inte varit väldigt mycket kukskämt den här säsongen?) och hans väldigt usla sinne för humor. Med Ed som ny Lord Commander och Jon Snow som en fri man har Castle Black aldrig varit mer spännande, och det ska bli väldigt intressant att se vad som händer där härnäst.

På tal om Castle Black så fick vi äntligen se Sam och Gilly igen! Även om det känns märkligt att de fortfarande är på samma båt som i förra säsongen (med tanke på att Sand Snakes nådde Kings Landing på bara ett avsnitt) så är det skönt att deras spår i berättelsen äntligen rör sig framåt. Deras varma kemi är också en skön kontrast mot den annars så påtagliga tragiken i resten av serien, vilket inte minst märktes i det här avsnittet när Gilly kungjorde att Sam var pappan till hennes barn. Att de snart ska säras åt känns därför lite ledsamt, men å andra sidan innebär det också att vi äntligen kommer få se Sam återförenas med sin (ökänt) stränga pappa. Det kommer bli bra, det här.

4

Jag vet vad han tänker på i alla fall: kastreringsskämt.

Även Varys var väldigt bra i det här avsnittet. Äntligen fick vi se Westeros bästa spionmästare göra det han gör bäst: manipulera andra för att få som han vill. Hans sylvassa repliker har minst sagt varit saknade, inte minst med tanke på att hela hans syfte den här säsongen har varit att svara på Tyrions förvånansvärt svaga skämt om kastrering. Hans avslöjande om vilka som styr Sons of the Harpies var, om än väntat, spännande eftersom det borde innebära att det äntligen kommer börja hända saker i Mereen. Visst, vi har fått se Daenarys flotta brinna ner och hennes drakar bli frisläppta (var var de i det här avsnittet, egentligen?), men en väpnad konflikt mellan Mereen och Yunkai/Astapor slår det med hästlängder. Om vi bara kan få Tyrion att sluta vara så fixerad vid kastrering, också...

Även i Braavos verkar saker och ting äntligen lossna. Efter att ha blivit misshandlad upprepande gånger med en pinne de senaste avsnitten har Aryas träning äntligen gett resultat. Att hon nu kan stå upp mot The Waif är superspännande, och med tanke på dennes märkligt omotiverade agg gentemot Arya hade det inte förvånat mig om de kommer slåss på riktigt någon gång snart. Det var skickligt gjort av serieskaparna att väva in händelser från Westeros i hennes träningsmontage, och för den delen på ett naturligt sätt förmedla Aryas förvirrade känslor om The Hound. När hon nu fått tillbaka sin syn och en gång för alla kungjort att hon verkligen är ingen känns det som att hon är redo att ta nästa steg i sin träning, och med tanke på vissa scener som figurerat i trailers för säsongen tror jag att vi alla har mycket att se framemot där.

1

Daryadevil. Där har ni ett namn.

På tal om saker att se framemot så gjorde serieskaparna det något irriterande (men fullt förståeliga) beslutet att bara visa oss hälften av Tower of Joy-tillbakablicken i avsnittet. Tillbakablickarna med Bran fortsätter vara bland de mest underhållande scenerna i serien, inte minst nu när vi fick se honom bevittna den kanske mest mytomspunna striden i hela Westeros historia: Ned Stark mot Arthur "Sword of the Morning" Dayne. Striden var välregisserad och snyggt utförd, men det bästa med den var inte själva stridandet (som i sig var episkt) utan Brans reaktion när han insåg att hans far, känd som den mest hederliga mannen i Westeros, inte bara vann duellen mot Arthur Dayne på ett ytterst ohederligt sätt utan också sedan ljög om det efteråt. För Bran, en pojke som växt upp som besatt av riddare och dess ideal, måste det här ha varit ett riktigt slag i magen.

2

Danaerys berättelse är bokstavligt talat en vandring genom en öken just nu.

Att Bran verkade (?) kunna påverka dåtiden och direkt kunna kommunicera med sin far var kanske en ännu större chock, dock, eftersom det öppnar upp dörren för tidsresande och allt vad det innebär. Redan nu florerar det tonvis med rykten om att det är Brans interaktioner med dåtiden är det som orsakat allt det hemska som sedan hände (att Hodor blev Hodor, eller att The Mad King blev galen osv), och om det stämmer är det den största twisten som hänt i tv-historia sedan... någonsin? Jag vet inte, det är stort i alla fall.

Ser Robert Strong är också stor, tillräckligt stor för att alla i King's Landing utan förvarning bestämt sig för att sluta låtsas och bara kalla honom för sitt rätta namn: ser Gregor Clegane. Varför serieskaparna insisterade att ens kalla honom för ser Robert Strong från första början är bortom mig, men nu när det äntligen släppt det är det intressant att se hur de övriga karaktärerna reagerar på zombieberget. Maktkampen i King's Landing blev dessutom ännu mer intressant nu när Queen of Thorns återigen anlänt i staden, och om hennes stenhårda burn mot Jamie och Cersei var indikativ för deras relation under resten av säsongen så har vi mycket att se framemot.

5

Barney Stins...jag menar Ned Stark var snygg som ung.

Jag hade hoppats att berättelsespåret med High Sparrow och hans militanta fundamentalister skulle ha kommit längre vid det här laget, men det känns som den stannat av lite. Tommens konfrontation med honom var nog menat att höja pulsen lite, men eftersom ingenting hände kändes det mest som en onödig scen. Vi vet att High Sparrow är bra på att snacka och att rättfärdiga sina (ibland väldigt sjuka) motiv, och vi vet att han kan manipulera andra. Vi behöver inte se det en gång till. Något måste hända där, och det snart.

Detsamma gäller Daenarys. Sedan den minst sagt rafflande avslutningen på förra säsongen har hennes berättelse stannat av helt, och till skillnad mot de flesta andra karaktärerna i serien verkar hennes karaktärsutveckling snarare gå bakåt än framåt. När hennes öde nu återigen kommer bestämmas av en hord svettiga nakna barbarer känns det verkligen som att ingenting har hänt sedan säsong 1, trots att det motsatta egentligen gäller. Lyckligtvis verkar det hända spännande saker i hennes del av berättelsen nästa vecka.

Och så kommer vi till veckans mest diskutabla del. Umbers, en gång i tiden kända som de mest lojala Stark-följarna, har nu helt bytt sida och inte bara allierat sig med Ramsay, utan också gett honom både Rickon Stark och hans omhändertagare Osha på ett silverfat. Åh, och på det fatet rymdes visst Shaggydogs avsågade huvud också.

Jag har problem det med här. Smalljon Umbers motivering till att förråda Starks och ansluta sig till Ramsay var som bäst halvlogisk, och att Rickon efter två säsongers frånvaro nu är med igen bara för att tjäna som ett verktyg för att föra berättelsen framåt till konfrontationen mellan Ramsay och Jon känns väldigt dåligt hanterat. Jag gillade Smalljons attityd gentemot Ramsay, men hans grymma dialog känns hela den här delen fruktansvärt dåligt skrivet.

Det kan vara så att de bara luras. Smalljon Umber svor aldrig någon ed och vägrar kalla Ramsay för Lord, och Shaggydogs huvud såg misstänksamt litet ut. Det är mycket möjligt att Umbers plan egentligen är att installera Rickon i Winterfell och sedan förråda Ramsay ute på slagfältet, och att det är meningen att vi ska bli upprörda över att se Rickon och Osha i händerna på Ramsay (med alla hemskheter som det innebär). Det är inte det som stör mig.

Det som stör mig är att Ramsay, i brist på andra uppenbara antagonister i Game of Thrones, fått på tok för mycket utrymme i serien. Alla hans handlingar, från att ha kastrerat en viktig arvinge till en mäktig släkt (och våldtagit en annan arvinge till en ännu mäktigare släkt) till att ha mördat sin egen far borde ha resulterat i hans fördärv för längesen. Han borde inte kunna ha blivit så här framgångsrik, och det ända skälet varför han är det är för att serieskaparna vill ha en karaktär som kan göra chockerande saker ("Haha kolla hörni, han skickade sina hundar på en bebis! Äckligt va?") och samtidigt fungera som en samlingspunkt för tittare att samla sitt hat mot. Game of Thrones har alltid stoltserat med att skildra en värld där dumma beslut får konsekvenser, men serien verkar ha ignorerat det med Ramsay. Han har blivit en karikatyr av sig själv vid det här laget, och ju längre han får vara kvar desto dummare blir det.

"Oathbreaker" är ett klassiskt uppbyggnadsavsnitt. Det sätter scenen för vad som komma skall. Som sådant kan det omöjligen leva upp till den förväntan som det förra avsnittet satte, men det lyckas ändå bjuda på spännande ögonblick. Trots den fortsatt frustrerande hanteringen av Ramsey och The North lyckas serieskaparna hålla uppe samma standard som de föregående avsnitten, och det bådar gott inför framtida avsnitt. Om ni ursäktar mig ska jag gå och kasta pilar på Ramsays fula grin nu.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!