Eurogamer.se

Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan

Turtles är tillbaka och Robin är inte nöjd.

Stundtals charmigt med kul karaktärsgalleri men enformigt, platt och rent igenom dåligt. Splinter måste skämmas.

Jag älskar Turtles och oj vad jag hade hoppats på att det här skulle bli bra. Om någon skulle kunna göra den klassiska serien rättvist i spelformat så vore det självklart Platinum Games. Speciellt efter det otroligt charmiga Transformers Devestation. Jag glömde dock att det är samma företag som gjorde det horribla Legend of Korra-spelet.

För de japanska actionmästarna, som gjort fantastiska Bayonetta och Vanquish, har en mörk, mörk sida. Och Mutants in Manhattan är det sämsta spelet i deras katalog, utan tvivel.

Tanken var att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan skulle ta något nytt till bordet, där Platinum fångade det som gjorde den gamla serietidningen, och tv-serien, så charmig och baka ihop det till något helt eget. Och visst så fångar de den töntiga 90-talsdialogen perfekt och det är lätt att urskilja de fyra sköldpaddornas personlighet. Grafiken har en charmig cel-shading-look och spelet kryllar av tuffa karaktärer som vi inte sett på år och dar. Äntligen är Wingnut tillbaka.

2015/articles//a/1/8/3/2/8/6/9/eurogamer-7pi2hl.jpg

Tuffa killarna Rocksteady och Bebop är självklart tillbaka.

Men där slutar också pluspoängen. För resten av spelet är en grå, platt, massa som trots sin otroligt korta livslängd (går att klara det på 3-4 timmar utan problem) lyckas vara så oerhört repetitiv och livlöst att jag måste resa mig upp var femte minut för att inte somna.

Spelet är uppdelat i kapitel, och varje ny bana är en halvt öppen värld där du måste klara av ett antal uppdrag och slåss mot slumpmässiga fiender, och till sist möta en boss som tar tretton tusen år att spöa endast för att den har sju jäkla livmätare. Sedan är det bara att börja om när nästa kapitel startar.

Det här upplägget hade funkat om spelmekaniken varit underhållande. Nu känns knappt slagen, alla attacker är långsamma och saknar finess. Skärmen fylls snabbt med fiender som flyger åt alla håll och det är totalt omöjligt att få en överblick över vad tusan som händer. I slutändan handlar det om att ösa på med sina specialattacker och sedan byta till en annan turtle och upprepa.

Möjligheten finns att spela tillsammans med tre andra online, men varför Platinum valt att inte bjuda på splitscreen är ett enormt frågetecken. Flerspelarläget bjuder visserligen på alternativ att dela på bördan, men det är ungefär som att fylla i skattedeklarationen tillsammans. Det kanske blir lättare, men är oavsett lika förbannat tråkigt.

2015/articles//a/1/8/3/2/8/6/9/eurogamer-sfo38i.jpg

Den här animationen kommer du få se cirka 200 gånger under spelets gång. Blä.

Det är i alla fall lite variation i hur turtlarna slåss och rör sig. Donatello har logiskt nog större räckvidd men är också långsammare medan Raphael slår hårt och snabbt men måste komma närmare fienderna. Och så går det att hitta en del samlarföremål, och prylar att använda i striderna. Som en enorm kanon du kan sätta dig i, eller pizzor att äta för att fylla på hälsan. När du dör slängs du ner i kloaken och måste trycka på en knapp snabbt för att äta mer pizza och återfå ditt liv. Det är ju lite skoj i alla fall. Åtminstone första gången det händer.

Mutants in Manhattan försöker inte göra det minsta nytt och känns 15 år gammalt på alla sätt och vis. Platinum missförstod nog sitt uppdrag när de fick möjlighet att göra den gamla serien till ett modernt spel och resultatet är så fruktansvärt tråkigt att de lika gärna kunde ha skickat en tom pizzakartong och jag hade haft roligare.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!