Eurogamer.se

Åsikt: Jag älskar förseningar

Och det borde du också göra.

När jag blev spelskribent för ganska exakt två år sedan, kändes det som att jag hade all tid i världen att spela. Jag hade precis skaffat min första speldator och dessutom tagit steget in i den nya konsolgenerationen i och med Playstation 4. Jag var hungrig på nya spelupplevelser och kände mig helt färdig med Playstation 3, Xbox 360 och Nintendo Wii. Tack vare Monsterburken© och Sonys senaste konsol skulle jag äntligen få tillgång till allt nytt spelgodis som jag dittills inte hade haft möjlighet att lira.

Såhär två år senare har jag utökat konsolfamiljen med en Xbox One (som jag visserligen funderar starkt på att göra mig av med) och jag kan nu lite tragiskt meddela detta: jag har fortfarande inte hunnit med den våg av spel som kommit under den senaste konsolgenerationen, trots att jag initialt var övertygad om att det skulle bli rena drömmen att ta sig an alla nya, spännande titlar.

Jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med tid eller - stundtals - lust för alla spel, trots att jag sedan jag började skriva om världens bästa hobby har spelat mer än någonsin tidigare.

1

Lords of the Fallen var det allra första spel jag recenserade. Det var stressigt, minst sagt.

Någonting hände nämligen på vägen. Jag fick oändliga recensioner att skriva och njutningen av att spela TV-spel krympte sakta men säkert, på grund av all den stress och tidspress som plötsligt hörde till lirandet. Numera längtade jag inte längre efter alla de där storspelen som jag under tidigare år hade suktat efter, eftersom nya spel innebar nya recensioner att få ut på embargodatumet. Jag var tvungen att möta en (oftast alldeles för tajt) deadline, vilket gjorde att jag blev tvungen att hets-spela alla titlar som jag egentligen ville njuta av i lugn och ro. Det funkar inte att spela på ett harmoniskt sätt när något ska recenseras, och allra mest tidspress blir det såklart när det gäller sandlådespel - något av en specialitet när det gäller mitt eget recenserande.

Även själva skrivandet blev lidande. Till slut försvann min vilja att knåpa ihop texter och mina fingrar rörde sig närmast mekaniskt över tangentbordet för att jag skulle nå fram till den där minimumgränsen på 10 000 tecken (med blanksteg, tack och lov). Visserligen hade jag fortfarande skoj under själva skrivandet, men när en text efter ett par kvällar blev färdig och publicerad kände jag inte längre det där ruset som tidigare hade uppstått så fort jag blivit klar med en recension. Jag kände mig bara tom, samtidigt som jag visste att nya spel snart var tvungna att spelas och nya texter var tvungna att skrivas. Det blev en nedåtgående spiral där varken spelandet eller skrivandet kändes särskilt lustfyllt till slut. Mina två största hobbys hade förvandlats till ett slitsamt jobb.

2

She Wants Me Dead är den enda recension jag tagit mig an på Eurogamer, än så länge.

Jag fick slutligen nog av stressen (och andra, större faktorer), sa upp mig och kände världens lättnad. Jag var fri! Jag kunde spela vad som helst i den takt jag själv ville, utan att behöva skriva ett smack! Det dröjde dock inte länge innan det började klia i fingrarna igen, rejält. Innerst inne älskade jag ju att skriva, och att skriva om TV-spel var något som jag hade blivit riktigt vass på under min tid på den förra arbetsplatsen. Jag blev kontaktad av chefredaktören för svenska Eurogamer och en vecka senare hade jag bestämt mig: självklart ville jag bli en del av redaktionen!

För att motverka stressen, började jag emellertid spela äldre spel, utan någon som helst tidspress. Jag tog inte på mig några nya recensioner överhuvudtaget utan la istället fokus på att spåna fram artikelidéer och lära känna den nya redaktionen. Jag struntade blankt i allt som hade med kommande storspel att göra, ersatte längtan och hypen efter nya titlar med njutningen av att spela gamla spel som jag antingen hade missat helt, eller som jag helt enkelt ville spela igen.

3

Att ge ett sandlådespel ett rättvist betyg på mindre än en veckas tid är omöjligt (om man ska hinna med hela storyn), men tyvärr är det så speljournalistiken ser ut idag.

Främst fann jag tjusningen i kortare spel som till exempel Grow Home, Rymdresa och Journey; kravlösa titlar med busenkel spelkontroll, som inte krävde så mycket tid och som fick mig att slappna av och börja njuta av spel igen. Det var så mycket skönare att bara kunna spela vad jag ville igen, samtidigt som jag bollade artikelidéer med de härliga individer som Eurogamer-redaktionen visade sig bestå av.

I och med upptäckten av alla småskaliga pärlor jag tidigare hade missat, samt nyupptäckten av äldre spel som jag kort och gott ville spela om igen, kände jag hur suget efter nya spel försvann. Det spelade ingen roll att Dark Souls 3 snart skulle lanseras, jag hade ju redan fullt upp med "gamla" fjolårsspel som The Witcher 3 och Fallout 4 (två gigantiska rollspel som jag för övrigt inte har klarat ut ännu). Alla kommande, nya spel hade jag plötsligt inget direkt sug efter, eftersom det redan fanns en uppsjö av ospelade titlar i min backlog som jag ville njuta av först!

Mitt Steambibliotek kokade över av titlar inhandlade på sommarreor och inte nog med att jag hade dessa att ta tag i, utan jag hade under allt recenserande dessutom upptäckt ett återkommande problem: de stora utgivarnas spel var mer ofta än sällan i halvdant skick när jag fick hem dem för recension. Lords of the Fallen kryllade exempelvis av flygande spindlar och Just Cause 3 patchades ända in i det sista, till och med under själva recensionsveckan. Så varför skulle jag fortsätta vara sugen på att skaffa nya spel precis vid release, om de ändå inte var färdigutvecklade? Detta är sannerligen en riktig patchgeneration, men det är en annan krönika.

4

The Witcher 3 är ett av många spel som huserar i min backlog. Jag räknar med att det kommer ta några år innan jag är framme vid det sista uppdraget.

Istället vill jag prata om förseningar. Allt som jag har skrivit här ovan har nämligen kulminerat till att jag numera älskar när spel skjuts upp. Dels får jag extra tid att i mitt eget tempo njuta av den enorma backlog som vuxit sig så groteskt stor under mina två år som spelskribent, men framför allt har utvecklarna mer tid på sig att polera sina spel så att de faktiskt fungerar som de ska när de släpps. Varje gång en studio kommer med det "tråkiga" beskedet att deras spel har blivit försenat jublar jag lite inombords, medan de flesta andra verkar sucka högljutt och bli förbannade så fort en utvecklare meddelar att deras spel behöver några extra månader innan det kan lanseras.

Förstå mig rätt: i en perfekt värld skulle alla göra som Rockstar och jobba på sina spel i hemlighet, samtidigt som de skulle vänta med att avslöja någonting överhuvudtaget kring kommande titlar ända fram till den absoluta slutfasen - när studion själv kände sig redo för att utannonsera det kommande spelet. Men eftersom de allra flesta spelstudios väljer att visa upp sina spel alldeles för tidigt, och ge ett släppdatum som inte ens de själva kan vara säkra på att de kommer kunna hålla, är det inte direkt några chockerande nyheter när spel försenas nuförtiden.

5

Rockstar jobbar sannolikt hårt på Red Dead Redemption 2 just nu och det ryktas att spelet ska släppas 2017, men än så länge finns ingen officiell utannonsering av spelet. Helt rätt strategi av Rockstar, tycker jag!

Frågan jag vill ställa är: vad är egentligen bäst, att släppa ett halvtrasigt spel i tid, som behöver patchas till absurdum för att ens fungera någorlunda som det ska, eller att skjuta upp släppdatumet några månader för att få ordning på spelet och därmed slippa all besvikelse som garanterat kommer med en halvfärdig produkt? Jag väljer försening och finputsning över panikartade Dag ett-patchar alla dagar i veckan.

Visserligen förstår jag att människor har lätt att bli upprörda när deras mest efterlängtade spel blir uppskjutna, men titlar som Bioshock Infinite, Grand Theft Auto V och Uncharted 4: A Thief's End är bara några exempel på mästerliga spel som dragit nytta av förseningar. Är det någon som idag gnäller på att dessa spel blev försenade några månader? Jag tror inte det.

6

Bioshock Infinite är ett av de mest gripande, helgjutna spel jag haft nöjet att spela. Idag minns jag knappt att det blev försenat flera gånger.

Jämför detta med tidigare nämnda Just Cause 3, som är ett spel som de flesta minns som ett opolerat bilduppdateringsfiasko som släpptes långt innan det var färdigt (även om jag själv inte kände av dessa problem när jag recenserade spelet på PC). Jag är övertygad om att de allra flesta skulle ha blivit dubbelt så glada om Just Cause 3 bara hade skjutits upp några månader så att det faktiskt fungerade smärtfritt när det väl släpptes, istället för att - som det blev - det höll premiärdatumet men släpptes i halvtrasigt skick.

Förra veckan kom så det väntade beskedet att The Last Guardian har blivit försenat igen och för bara några dagar sedan hände samma sak med South Park: The Fractured But Whole. Mina kollegor på redaktionen uttryckte sin besvikelse kring dessa nyheter, liksom mången spelare världen över, men själv kände jag mig bara glad när jag hörde detta. Framför allt när det gäller The Last Guardian.

7

The Last Guardian släpps i december, men om spelet fortfarande inte är helt polerat till dess skulle jag inte ha några problem med att utvecklaren sköt upp premiären till nästa år.

Nu hinner jag klara ut Shadow of the Colossus ännu en gång, innan det är dags för Team Icos efterlängtade trea. The Last Guardian kommer dessutom hinna finputsas ännu mer, vilket bara är positivt. Om vi redan har väntat i fem långa år (spelet var från början tänkt att släppas år 2011 till Playstation 3) kan vi lika gärna vänta lite till. Om magkänslan visar sig stämma, kommer spelet ansluta sig till den skara av storslagna, försenade mästerverk som är Bioshock Infinite, Grand Theft Auto V och Uncharted 4: A Thief's End. Det är åtminstone min förhoppning.

Poängen är att ett bra spel är ett bra spel i vilket fall som helst, även några år framåt i tiden. Då är det ingen som längre bryr sig om den där förseningen som ägde rum. Ett trasigt spel blir däremot snabbt stämplat som just ett trasigt spel, även om det patchas efter release och blir spelbart så småningom. Den bittra smaken från premiären hänger kvar och plötsligt har folk glömt bort spelet och gått vidare till något annat.

När du hör att ett spel har blivit försenat, bör du inte bli arg utan istället glad. Du bör inte tappa tron för utvecklaren, utan istället applådera dem för att de vill ge extra tid och kärlek till sitt verk. Spelet har skjutits upp för att det ska kunna bli en så bra slutprodukt som möjligt, inget annat. Hellre det än att spelet hamnar i det oändliga patchträsket, eller hur?

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!