Eurogamer.se

När jag blev förälskad i: Racing

Del 8 av 14. VROOOOOM! Behöver vi säga något mer?

Snabba bilar, heta däck. Trots att racing vid en första anblick kanske låter som en smal genre, är variationen oerhört stor i spelens värld. Här finns allt från multiplayermästerverken som är Mario Kart-spelen, till långlivade simulator-serier såsom Gran Turismo och Forza. För att inte tala om rebootkungen Need for Speed och krockfesten Burnout, för att nämna ett fåtal racingtitlar som alla skiljer sig enormt från varandra. Kort sagt är just racing en av de bredare genrer som finns och detta är de första bilspel vi på Eurogamer förälskade oss i!

1

Andréas valde rivalen som fanns på Playstation: Crash Team Racing

För oss som satt med Playstation och inte Nintendo 64, var längtan efter ett kartspel likt Mario Kart 64 enorm. En lika stark motsvarighet fanns kort sagt inte och så skulle det vara fram till 1999 då grafikmagikerna borta på Naughty Dog släppte sitt sista spel i Crash Bandicoot-serien: Crash Team Racing.

Många Nintendo-fans förargades över det faktum att Sony och Naughty Dog skamlöst kopierade konceptet rakt av. Crash Team Racing var nämligen en regelrätt tvilling till Mario Kart 64, fast på skiva och annan konsol. Det var lättsamt kartspelande där du intog rollen som en av karaktärerna i Crash-serien, körde så däcken blödde och gjorde allt för att sabotera för motståndarna.

Och som jag älskade spelet. Crash Team Racing var både snyggare, rappare och roligare än Mario Kart 64. Även Playstation-konsolens styrdon var vida överlägsen den på Nintendos muskelkonsol vilket gav en responsiv, skön och naturlig körkänsla.

För mig är Crash Team Racing än idag en av höjdpunkterna på Playstation. Synd bara att spelet aldrig fick en värdig uppföljare. För nej, Crash Nitro Kart räknas inte.

2

Robin slirade omkring i: Colin Mcrae Rally

Lera, lera överallt. Det var så annorlunda mot Gran Turismo som jag hade spelat dussintals timmar av till min gråa Playstation. Men där jag aldrig riktigt fastnade för Polys Entertainments finputsade simulator slets jag in i rallyvärlden och kunde inte släppa taget.

Jag hade en ratt till min PS1, och ett antal bilspel jag kunde använda den till. Men den användes inte till någonting annat än just Colin Mcrae Rally. Och än i dag kan jag fastna med blicken upp i himlen och drömma mig tillbaka till en tid när mitt vardagsrum fylldes av lera och jag flög förbi träd och över kullar. Drömma om det enda racingspel jag nog egentligen på riktigt har älskat. Åh, vilket kärlek det var!

3

P-A golvades av milstolpen som var: Gran Turismo

Det började visserligen med RC Pro-AM och Super Mario Kart, men det var med Playstation som racing blev en favoritgenre. Först med Destruction Derby och Ridge Racer - därefter det omöjligt realistiska Porche Challenge. Inte nog med att det var riktiga bilmodeller (eller ok, bilmodell) i spelet så kunde man till och med se förarna! Sedan kom 1998 och kastade omkull hela min racingvärld. Gran Turismo var så bra att jag var tvungen att lägga min stackars Playstation uppochner för att allt awesome inte skulle spruta ut ur CD-luckan (eller för att releasemaskiner hade problem att läsa GT-skivan). En ny Playstation senare trimmade jag sönder en smått värdelös Toyota Sprinter Trueno och gasade runt i tävling efter tävling för att ha råd med en Subaru Impreza och Dodge Viper. Trots att jag inte kunde mycket om bilar förberedde jag mig minutiöst inför varje race och fipplade med detaljinställningar av fjädring och växellåda. Idag är min kärlek till Gran Turismo fortfarande stark, trots att den senaste delen som var riktigt bra kom för tio år sedan. Jag blev inte jätteglad när GT Sports försenades ännu en gång...

4

Jonas tyckte att allt föll på plats i: Need for Speed: Hot Pursuit 2

Racinggenren för mig var aldrig särskilt stark från första början, fastän jag hade timmar av roligt spelande framför Mario Kart och Diddy Kong Racing. Men vad gäller de mer realistiska titlarna kom jag exempelvis aldrig in i gedigna rallyspel som Colin McRae. Skulle jag spela ett racingspel så skulle det inkludera street racing med mötande trafik (stor fascination i min barndom), snygga varierade bilar och gärna ett coolt soundtrack. Need for Speed: Hot Pursuit 2 på PC må inte ha tänt den allra första racing-gnistan hos mig, men det är helt klart det racingspel som uppfyllde mina ovan nämnda krav.

För det första var det bländande snyggt med alla bilarna som glänste i det gassande solskenet och omgivningarna kändes nästan verkliga. Körkänslan kändes finputsad till den allra minsta mikroskopiska detalj där jag flög fram på de folktomma gatorna i ren körglädje - ja, trots att jag spelade med tangentbordet. Hela kalaset kompletterades av musiken som passade som handen i handsken, inte minst under spelets introsekvens som lever kvar hos mig än idag och fortfarande ger mig gåshud.

Efter Hot Pursuit 2 provade jag ytterligare en NFS-titel innan jag i princip lade hela genren på hyllan. Om jag ska skylla detta på spel som Grand Theft Auto-serien låter jag vara osagt.

5

David rattade in radiokanaler i: OutRun

På det gamla goda 80-talet så blommade fortfarande arkadspelskulturen och världen var fylld av bjärta neonfärger och axelvaddar. Jag hade precis fyllt tonåring och börjat jobba extra. Så när jag efter två dagar av hårt arbete, hade lyckats tjäna ihop till 100 stycken fem kronor så var lyckan total för både mig och den lokala spelhallsägaren.

Med en rejäl fryspåse fylld med mynt, cyklade jag ner till spelhallen. Jag såg den direkt när jag kom fram, den var vackert röd med ett rymligt kabinett och två fejkade hjul därbak. Inuti fanns det en ratt med force feedback, gas och broms samt en växelspak. Underverket hette OutRun och var den legendariska spelutvecklaren Yu Suzukis kärleksbrev till Ferrari och road movies.

Med hjärtat i halsgropen satte jag mig ner i förarsätet och putade in en femkrona. Efter att ha valt manuell växellåda fick jag uppleva något som var helt unikt för att vara ett arkadspel, jag kunde nämligen välja musik via spelets bilradio. Sagt och gjort rattade jag in ett musikstycke som hette Magical Soundshower och som idag är en riktig klassiker.

Sen lade jag armen om den vackra blondinen vid min sida och körde iväg på min egen lilla digitala road movie. Men det är en annan historia!

6

Niklas fick upp ögonen för racing tack vare: Burnout Paradise

Jag tog körkort direkt vid 18 års ålder, men trots nästan 15 år av körande har bilar aldrig intresserat mig. Jag har inte gillat att köra fort, långt eller mycket, utan bara velat ta mig från ett ställe till ett annat så smidigt som möjligt. Därför antog jag under en väldigt lång tid att bilspel inte var för mig och försökte undvika dem så gott jag kunde. Men så ramlade jag över Burnout Paradise till Xbox 360 och något klickade.

Från gitarrslingan i inledande "Paradise City" av Guns 'n' Roses till den öppna världen och de intuitiva kontrollerna - det var tillräckligt enkelt och arkadigt för mig att förstå tjusningen med att åka snabbt och krascha spektakulärt. Numera har jag spelat både lite Driveclub, Forza Horizon och Need for Speed, men inget spel har på samma sätt fångat bara den genuina glädjen i ett bilspel på det sätt som Criterion lyckades skapa i Burnout Paradise.

7

Jerry körde versusläget i: Mario Kart 64

Nintendo 64 är utan tvekan den konsol jag haft mest lokala multiplayer-stunder med, där framför allt GoldenEye 007, Mario Party 2 och Super Smash Bros alla är titlar som jag redan skrivit om i denna artikelserie. När det gäller racinggenren var det givetvis Mario Kart 64 som tog min oskuld.

Även om det på senare år är de "vanliga" racen som har varit roligast i Mario Kart-spelen, var det Battle-läget som fick mig att fatta så stort tycke för Mario Kart 64. Varje spelare började med tre ballonger vardera, vilka fungerade som extraliv, och målet var att få de andra att tappa sina ballonger. Föremål såsom bananer, gröna skal eller - och dessa var bäst - de målsökande, röda Koopa-skalen, användes för att ta kål på motståndarna. Utan att överdriva har jag vid det här laget säkert kört tusentals rundor i det beroendeframkallande Battle-läget.

Visserligen är Mario Kart 64 lika mycket partyspel som racing, men jag väljer att skriva om det som min första racingförälskelse eftersom Mario Party 2 redan har fångat mitt hjärta när det gäller partygenren.

8

Percy älskade arkadsimulatorn som var: Ridge Racer Type 4

Ridge Racer-serien har alltid varit en personlig favorit i genren, mycket på grund av dess adrenalinkickande fart, orealistiska kurvtagning samt lättillgängliga kontroller. Men dess akilleshäl var alltid densamma - det snåla utbudet av banor och bilar.

Men till slut hittade Namco rätt formel. R4: Ridge Racer Type 4 bjöd på allt som ett racingspel av tiden förväntades ha, samtidigt som spelet behöll den klassiska Ridge Racer-känslan. Jag minns framför allt karriärlägets beroendeframkallande natur. Kom du först i ett race fick du en sprillans ny kärra medan en andraplats eller sämre enbart resulterade i en uppgradering. Självklart ville man ha allt, och spelets fyra olika lag respektive fyra olika biltillverkare resulterade i hundratals timmar av ren körglädje. R4: Ridge Racer Type 4 är för mig den ultimata crossovern mellan arkad och simulator och ett spel jag fortfarande återvänder till än i dag. Tyvärr höll Namco inte med, och serien gled åter tillbaka till gamla vanor, för att sedan glömmas bort helt.

Vilket Racingspel var det första som du blev förälskad i? Lämna gärna en kommentar!

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!